Hard to focus

With only half a month left to my New Zealand trip and I’m having a hard time to stay focused at work. Am I all set, or have I forgot something important… Passport, medical insurance, bookings ans so on. It’s a lot to think about, especially when traveling alone. No one else will back me up on this trip.

My plans has changed over time. From the first idea of driving around both islands with a campervan, finding spots to fish by chance to the latest plan of staying in motels, BB’s and hotels at the south island and flying domestic to save some time and having rental cars on my destinations. Nelson, Queenstown, Garston and Gore…

I tried to get some advice from people who been there and done that before. But even if I assure them I practice Catch & Release and pay my full respect to the nature it’s hard to get information. Looking at Google maps doesn’t help much… Is the road I see from the satellites point of view good enough to drive on, maybe the spot that looks so great from above is inaccessible by foot. Or maybe, the spot is well known and already overfished. The questions are many. Answers is few.

I got my gear all set up with rods, reels, flies, lines, clothing, GPS-transmitter and more, much more. But will it be the right rod, reel, line, clothes…

This will be an adventure. Not for the globetrotter, troutbum or local Kiwi. But for me. I am not used to this. But it is how I would like to be. And doing it is the first step to become it.

I have a lot of fears. Wasps, bad weather, dead rivers and so on… But the thing I fear most is how I will handle being away from my family, and my children. Not getting that hug from my daughter when I’m coming home at the end of the day, or not be able to give my son the morning kiss when leaving him outside his school.

I’m thinking to much!

Fresh start

Ok. This will be a bit of a new start on this blog. I have to admit I actually forgot about it for a while… and almost everything about fishing as well. Life happened with all it brings along. But wait… I recently remembered one very important thing! Life can not happen without fly fishing. Not for me anyway!

Fly fishing for me had came down to one week a year. The annually fishing trip to Norway, which by the way is more of a social trip to meet the old guys than a breathtaking troutbum trip.

I think it was on this trip I knew I have to fish more again. For my health, well being and for my family (Happy dad, happy kids)! It might be hard to come up to the same amount of fishing hours I had 10, 15 years back. But to increase them from this week of Norway fishing must go. Standing beside the beautiful Norwegian river in Jotunheimen national park, knowing winter is coming, I got this fantastic idea. Let’s go to New Zealand fly fishing! A dream destination since I was 10 year and read the book ”Casting Illusions” (Which actually only had one or two pictures from NZ, but it was them that caught my eyes)

Winter here, summer there. And that means more than poor fishing here and great fishing there. That also means less expectations from family to get to amusement parks, playgrounds, boat riding, sun bathing and other summer holiday activities. Winter is just a big black hole all the way to april getting up early, making kids ready for school, going to work, going home, and sleeping. They won’t even know I’m away if I just make the outdoor christmas lighting and spruce twigs ready before I leave. Especially since I only will be gone for 16 days…

Yes. I already booked the trip all the way from Sweden and back again with hotels, motels, lodges and guides. Right now I am looking over my gear… resulting in a lot of new gear. Really, a lot!

My list of items needed to be bought is so far:

• New and fast #6 rod for more windy days. Looking at the SAGE Method… But has not decide yet.
• Clothing… 3-4 SIMMS quick dry shirts and a couple of quick drying pants. Add some bugstopper clothing and gloves as well…
• New fly lines. SCIENTIFIC ANGLER MPX line. Already bought one #5.
• New fly reels. Bought one LAMSON Liquid with extra spools. Very reasonably priced set of reel and extra spools.
• Wet wading gear… Just ordinary long johns.
• Better polarized sunglasses. Looking at SMITH Chroma Pop lenses. Brown.

I’m sure this list will grew. But I already bought a lot of stuff. Wouldn’t take the risk having bad gear going to the other side of the planet.

The evenings now, after the kids are in bed, is mostly spent reading about places and methods for successful NZ fishing. Reading John Kents guide book to South Island, combined with Google Earth and Google searches.

One big thing about this trip for me is that I am traveling alone. And it’s really only one thing that worries me about that. My back. I’ve been having medium to severe back pain for almost 10 years. Some days are worse, and some better. But there have been times when I could not stand up fishing… Just let this trip not be one of those times.

But… Life comes with no guarantees. Just let’s go to NZ and hope for the best, and big brown trouts of course!

Follow me at Instagram @fly_fisher_max

NOTE: I thought it would be a good thing to practice my english language before I run away to Kiwi land. Therefore the sudden change in the language on the blog.

Böcker för små storfiskare

Hur var det nu igen… Jo, för 2,5 år sedan satt jag på kontoret och hade tråkigt. Det var bara ett par veckor kvar till havsöringspremiären och tankarna var helt och hållet fokuserade på fiske och fiskar. Det var då jag började att illustrera en öring. Till en början hette öringen göran. Göran öring. Jag tänkte göra ett litet häfte till min son. Allt för att försöka leda honom rätt här i livet, till att bli intresserad av fiske. Men andra jobb kom emellan, och göran öring blev liggandes i skrivbordslådan.

Böckerna om fiskar för barn finns att köpa på vilden.se

Så kom jag tillbaka till kontoret efter sommaren. Min son som nu hade hunnit bli 4 år visade viss nyfikenhet kring ämnet fiske. Även om vår mettur tog slut efter 5 minuter då han tyckte det blev långtråkigt… Han hade börjat lära sig att se skillnad på öring och gädda, och jag gjorde allt för att förklara mer om livet under ytan för honom. Tillbaka på kontoret så gjorde bristen på kundupprag att jag rensade i datorn. Och där hittade jag honom igen, göran öring. Med gott om tid satte jag igång att göra klart häftet till min son.

Det enda ledde till det andra. En vän kom förbi kontoret samtidigt som jag satt och illustrerade fler öringar. Hon tyckte att jag skulle ge ut häftet som en bok så att fler barn skulle få tillgång till den och satte mig i kontakt med ett förlag som guidade mig vidare. Resultatet blev att några sidor skickade till ett tiotal förlag med frågan om någon ville ge ut boken om öringen.

Det blev lite som förväntat en massa nej från förlagen. Konkurrensen i bokbranschen är minst sagt mördande. Så jag tog kontakt med lite tryckerier för att se om jag själv skulle kunna står för en mindre upplaga. Svaret från tryckerierna blev att 8 sidor var lite tunt material för att göra bok av. Speciellt med tanke på att jag ville ha hård pärm. Då krävs det att sidorna bygger upp lite tjocklek. Och visst fanns det mer att beskriva om öringen än hur den ser ut och vad den äter, så jag byggde på till 32 sidor med lite lättsmält info om vilka olika fiskesätt man kan fiska den med.

Första provläsningen för sonen var faktiskt lite nervös. För om inte han visade intresse för den så skulle mitt sug att fortsätta jobba med boken att dö ut. Det var ju han som dragit igång allt för 2,5 år sedan. Som tur var visade han ett stort engagemang och ville att vi skulle läsa boken om och om igen. Jag fick lite nya uppslag, så som att lägga till frågor i texten för att involvera honom mer i läsandet. Något som föll väl ut. Även kompisarna som provläste för sina barn gav tummen upp och bidrog med fler bra idéer på utformningen. Så nu var det klart. Boken skulle tryckas.

Det var nu lättare, eller i alla fall inte lika tidskrävande, att ta fram ytterligare två böcker eftersom grundkonceptet för grafik och text var klart. Det blev en för gädda och en för abborre också.

Så är det alltså nu att jag har tagit fram tre böcker. En om öring, en om gädda och en om abborre för den yngre publiken. Åldern är satt till 3-6 år, men jag tror även att en del sjuåringar kan finna dem intressanta. Målet med boken var från början att inspirera min son till att intressera sig för livet under ytan. Ett mål som nu utökats till att gälla alla barn som läser böckerna. Fisket har gett mig så mycket positivt i livet som jag hoppas att kommande generation också ska få uppleva.

Böckerna finns att köpa på vilden.se och kostar 145:-/st eller alla 3 böcker för 399:-.

Skitfiske alla små och stora storfiskare!

 

Sista ljuva åren

En hotad vy om kraftverksföretagen får som de vill.

.

Ottaälvens klara, grönskimrande vatten rinner förbi mina fötter. Jag har just landat en av älvens öringar. Jag bugar mig och tackar älven för vad den gett mig. Det är långt ifrån bara fisk. I tio års tid har jag återkommit hit till Norge och fyllt på med ny frisk energi. En energi som inte kan mätas i kW. En energi som gör att jag kan fungera i ett år till. Till nästa gång jag står här i älven.

Men tiden börjar att rinna ut. Risken är stor för att jag om några år kommer se ut över torrlagda stenar istället för en fritt flytande älv.

Den första gång jag hörde talas om en planerad utbyggnad av älven var för fyra år sedan. En man kom fram till mig när jag fiskade i älven. Han representerade ”Vern nedre Otta”. En organisation som vill försöka få stopp på det planerade förstörandet av älven. Det han berättade var att två miljöprofitörer, A/S Eidland och Opplandskraft DA hade ansökt om att bygga kraftverk i nedre delen av Otta älv. En lång tunnel skulle sprängas i berget och stora delar av vattnet ledas förbi älvfåran, in i ett kraftverk och sedan ut en lång sträcka nedanför kraftstationen. Tunneln skulle bli 9,6 kilometer lång.

En mil av älven påverkas direkt, men hela älvens ekosystem kommer att påverkas av utbyggnaden. I rapporten om utbyggnaden läser jag att miljökonsekvenserna blir måttliga med små negativa konsekvenser. I vilken värld då? Inte i min, och definitivt inte i fiskens värld. Men det är så det låter när storkapitalet ska övertyga makten. Och NVE (Norges Vattendrags och energidirektorat) har svalt betet med hull och hår och rekommenderar utbyggnad av nedre Otta. Sista skärvan av hopp går till Stortinget som skulle kunna få stopp på vansinnet.

”Älven är ett väsen. Flera tusen år gammal som ålar sig fram genom dalen. Fylld med kraft. Dånet från forsen söver på natten. Ur det klara vattnet föds liv. Sländor som tappert kämpar i strömmen. Öring som spanar efter mat på ytan. Är det slut nu? Blir dina mäktiga forsar din undergång? Kommer du fylla redan överfulla kassor än mer med kilowattens värde? Är det ditt öde, du som fött så många människor i dalen? Du som gjort livet här möjligt. Snälla älv, dö inte. Då dör även en del av mig.”

För mer läsning:
http://nedreotta.no (Elbolagens informationssida)
http://www.oa.no/debatt/utbygging-av-nedre-otta-er-ikke-vedtatt/o/5-35-68570 (Debattartikel)
http://naturvernforbundet.no/naturvern/vern_av_naturomrader/vassdrag/la-nedre-otta-leve-article33290-749.html
https://nedreotta.files.wordpress.com/2014/02/nedre-otta-kart2.jpg?w=1250&h=898 (Karta)

Kapitlet ”Öring”

(English text after Swedish)
Allt som livet fortgår skriver vi våra kapitel. En del korta, en del lite längre. Några av dem är redan avslutade medan andra är långt ifrån färdigskrivna. Ett av dessa ofärdiga kapitel påbörjades när jag var nio år och fick min första öring. Det var en oförglömlig stund. Jag minns hur jag höll fisken i handen och tittade på de svarta och röda prickarna som avtecknades mot den gyllengula kroppen. Tidigare hade jag bara sett bilder på öringar fiskade i vackra avlägset belägna vatten. För mig, och många andra, är öringen magisk. Det har gjort att livet ur ett flugfiskeprespektiv på många sätt handlar om att få så stor, vild öring som möjligt. Hungern att stå vid ett öringhabitat och flugfiska kommer jag alltid bära med mig.

Första gången jag redigerade kapitlet ”Öring” i livsboken var, om jag inte minns fel, 2008. Då var det en torrflugefångad öring i en norsk å. Det var min dittills största öring med en vikt på knappa 1,3 kg.

Efter det fick jag skriva om boken den 16 september 2012. Då var det en av Vänneåns praktfulla öringar som hade vänligheten att följa med upp på land en liten stund. Den vägdes aldrig på våg, men jag har med lite blygsamhet uppskattat vikten till strax under 2 kilo.

Så igår var det dags igen. Livsboken, som med åren börjat bli lite dammig, öppnas för att redigeras. Allt började egentligen för två veckor sedan när jag och Oskar, vän, känd sedan tidigare blogginlägg hittade ett för oss nygammalt vatten. Till vattnet tog vi med oss en för oss ny flugfiskemetod med båt. Eller snarare en variant av streamerfiske som Oskar haft viss framgång med i Ljusnan. Det gav ganska snabbt utdelning för Oskar i form av en 5 kilos öring. Jag gick dock tomhänt hem… Vilket även Oskar gjorde eftersom vi tillämpar återutsättning av den fångade fisken.

En vecka senare stod vi återigen vid parkeringen med båten på släp. Kavaj och finskor, efter ett hastigt kundmöte på morgonkvisten, byttes snabbt mot underställ, fleecetröja och kängor. Sen var vi igång.

Med inte mer än någon timme kvar att fiska såg jag en liten löja som hoppade i strömmen. Ögonen dröjde sig kvar på platsen för fiskhoppet och snart kunde jag se en plogvåg som svepte fram i ytan. Fisk på jakt. Min första tanke var Gädda. Oskar tittade lite frågande på mig och undrade varför det inte kunde vara öring. Och eftersom jag inte kunde komma på varför det skulle vara gädda så vände vi båten och gled förbi den strömsatta udden med våra stora streamers i vattnet. Jag hade dragit in hela linan och skulle just lyfta flugan ur vattnet när en guldblänkande torped knep tag i flugan.

Efter en nervkittlande drillning där vetskapen om att fisken kan lossna från kroken, som alltid förstås, håvades till slut min största öring. Inte lika stor som Oskars föregående, men väl 3,5 kg. Några snabba bilder och vips så var fisken tillbaka i vattnet.

Nöjd? Jo då… Men med vetskap om att vi hittat en bra metod, samt att fisken i vattnet kan bli betydligt mycket större, är suget större än någonsin för ännu en fisketur.

English text:
A chapter named ”Trout”

All that life goes on, we write our chapters. Some short, some a little longer. Some of them are already finished while others are far from complete. One of these unfinished chapter started when I was nine years old and got my first trout. It was an unforgettable moment. I remember how I held the fish in my hand and looked at the black and red dots on the golden body. I had only seen pictures of trout before, often captured in beautiful and remote fishing grounds. For me, and many others, there is something magic about trout. It has made the life as a fly fisherman oriented for catching big wild trout.

The first time I got to edit the chapter ” trout” in the book of life was if I remember correctly, 2008, then it was a dry fly caught trout in a Norwegian river. It was my largest trout so far weighing nearly 3 pounds.

After that I had to write about the book 16 September 2012 when it was one of Vänneåns (Stream in southern Sweden) magnificent trout that was kind enough to follow up on the land for a little while. I never weighed it on a scale, but with a little modesty estimated weight at just under 4,5 pounds.

So yesterday it was time again. The Book of Life , which over the years started to get a little dusty, had to be opened for editing. Everything really began two weeks ago when me and Oskar, a friend of mine, found this river again (We new about it but had never given it a fair chance). To this water we brought one for us new fly fishing method and a boat. Or maybe not a totally new method but a variation of the streamer fishing that Oskar had some success with in the Ljusnan river (Middle Sweden). It gave quite fast a good result for Oskar in the form of an 11 pound trout. I went home empty handed though… Which also Oskar did because we apply catch and release.

A week later, we are once again at the parking lot with the boat in tow. I wear a coat and dress shoes after a quick morning meeting with a potential customer. After arapid change I wear fleece sweater and boots instead. Much more convenient… Then we’re out fishing.

With no more than an hour left to fish, I saw a little bleak that jumped in the stream. My eyes lingered on the location of the fish jump and soon I could see a plow wave which swept the surface. Fish hunting. My first thought was pike . Oskar looked a little confused at me and wondered why it could not be trout. And because I could not figure out why it wouldn’t, we turned the boat and fished the location of the bleak jump. I had pulled in all the line and was about to lift the fly out of the water when a golden shiny torpedo grabbed the fly.

After a thrilling moment knowing that the fish can get off the hook, as always, of course, the trout was netted. Not as great as the one Oskar caught last week, but well nearly 8 pound . A few pictures later the fish was back in the river.

Happy? Well… Knowing that we found a good method, and that the fish in the water could be far greater, I really longs to the next trip.

 

*Bilden är ett montage, dock med rätt fiskare och rätt öring.

Gumpy Muppet, Voodoo Squatch och Death Dog

(English text after Swedish)
Igår övertygade min vän Oskar mig om att det är roligt att fiska med feta streamers a´la USA-modell. Han har under en längre tid pratat ganska mycket om flugor så som Gumpy Muppet, Voodoo Squatch och Death Dog, och jag har lyssnat på ett halvt öra och nickat lite artigt. Jag gillar delikat öringfiske med torrfluga i små åar. Inte att fiska med stora vobblerlika syntetmaterialsflugor… Trodde jag.

Jag gav det i alla fall en chans när vi tog min båt och körde ut i ett större strömmande vatten. Tidigare har jag bara flugfiskat från båt i havet efter havsöring. Nu var det premiär i sött vatten. Och efter stationär öring.

Ganska snart märkte jag att det var trixigare än jag trott att kasta med de stora streamerflugorna. Linan dansade inte så vackert i skyn som den kan göra med lättare flugor. Varannat kast blev ändå OK, och jag gillar den nya utmaningen. Att lära mig att kasta med tunga flugor.

Mot slutet av fisketuren började vi att drifta med båten, mest beroende på att ankaret satt fastkilat på botten. Men det visade sig vara ett lyckat tilltag då Oskar plötsligt stod med böjt spö. Hans röst ljusnade och hans små glädjetjut avslöjade att det var en fisk modell större som satt på kroken.

Efter några rusningar kunde vi se en fet stjärtspole daska liv i vattenytan och den minsta tvekan som rått innan om vad det var för fiskart var borta. Jag fick äran att taila Öringen och hann ta några snabba bilder på Oskar och fisken innan den returnerades. Det var ungefär där som Oskar övertygade mig, utan att behöva säga ett ord, om att det är roligt att fiska med streamers. Öringen vägde drygt 5 kilo och ett nytt personbästa var satt. Grattis Oskar!

English text:

Gumpy Muppet, Voodoo Squatch and Death Dog

Yesterday, I got convinced by my friend Oskar that big ass streamers á la USA model is fun to fish with. It’s been some time now when he talked about flies with names such as Gumpy Muppet, Voodoo Squatc and Death Dog. I’ve been listening polite and nodded as if I understod what he talked about… I like fly fishing for trout in small streams, preferably with a dry fly. Not with big streamers made of artificial hair… I thought.

Well, I gave it a fair chance anyway when we took my boat and headed out to the streams in a swedish river. I only fly fished from boat for seatrout in saltwater before, never for brown trout in fresh water.

Pretty soon I noticed the challenge in throwing with heavy flies. The line didn’t get the same loops as with lighter flies. Every other cast was OK, but I found it kind of nice having a new challenge in fly fishing. To learn to cast with heavy flies.

We started to drift fishing at the end of our fishing trip. Mainly because our anchor got stuck at the bottom… But it was a good move. Suddenly, Oskar stod with a bent rod. His voice got lighter and small screams of happiness came out of his mouth. It was then I understod the fish was big.

After som backing line exposure we could see a fat tail fin smashing the surface. There where no longer any doubt, it was a big trout. I got the honor to tail the trout and took some photos of the fish and fisherman before it swam back in to the deep. It was about the I got convinced that it is fun to fish with big ass streamers… No words needed. 11,2 pound brown trout and a new personal record for Oskar.

Fisken i strömmen

(English text after Swedish)
Jag har stått här flera gånger under veckan som varit. Här, i älven där det bildats ett litet sandrev vid sidan av den gamla trädstammen. Runt om mig vajar vattenvegetation i olika gröna nyanser över sand- och stenbotten. Vattnet är perfekt, kristallklart som vanligt. Det är svårt att inte bli för djup i tankarna. Detta är en av de få platser i världen där jag faktiskt känner mig lugn, helt lugn. Det enda jag tänker på är hur den ska hugga… Öringen som står där ute i strömmen och som flera gånger under veckan visat sig när den ätit från ytan. Idag var sista dagen på denna fiskevecka. Sista chansen att få fisken att hugga.

Fiskeplatsen är Lågen i Norge. En för mig ganska välbesökt plats som jag beskrivit i flera tidigare blogginlägg. Under veckan som gått har några av våra norska vänner haft ett magiskt fiske med flera större öringar som valt att öppna munnen för torrt fiskade flugor av olika varianter. Öringarna hade alla haft olika menyer och det hade krävts ett gediget flugletande för att få på rätt fluga på tafsen. Största fisken vägde 1,5 kilo, en hanfisk med grovt krokigt gap. Samma dag som den landades av norrmännen stod jag någon kilometer nedströms och undrade var fisken tagit vägen. Lågen kan vara svår att förstå sig på ibland när platser som tidigare varit bra plötsligt ligger öde, och vice versa. Men det bidrar ju bara till spänningen med att fiska här.

Platsen med det lilla sandrevet vid trädstammen hittade jag till någon månad tidigare när jag sprang på Øystein Enghaug Solstad, en av guiderna i Lågen Flyfishing. Då rörde vinden upp vågor på vattnet så det var svårt att se bottenstrukturen. Jag blev mycket positivt överraskad när jag nu kunde beskåda botten med all dess vegetation under en slät, stilla vattenyta. Gott om gömställen för fisken och hyfsat lätt att komma åt ståndplatserna… Även om den största fisken naturligtvis vakar ett par meter utanför min kastförmåga.

Några mindre öringar på 3–4 hekto hade krokats, men inget större. Och egentligen är det vare sig storlek eller mängd som lockar mig mest när det gäller fisket här i Lågen. Viktigare är hur fisket sker. Att smyga nära och fiska på en vakande, svårmutad öring ger en skön kick. Vissa behöver höjder på flera tusen meter, andra behöver susa fram i flera hundra kilometer i timmen för att få kickar… Rätt skönt att det räcker med en fisk i en å för en del då.

Fisken som stod där ute i strömmen kunde kanske vara upp emot kilot. Men ingen av mina tidigare flugpresentationer hade gett resultat. Puppor, duns, kläckare, spent spinners och en salig blandning av landinsekter hade knytits fast på tafsen men alla ratats av öringen. Nu hade jag bara några timmars fiske kvar innan det var dags att sätta sig i bilen och åka hem igen. Jag vadade lite djupare, på gränsen till dumdristigt djupt… Men höll mig på rätt sida marginalen och fann mig själv ståendes på ett bra avstånd för att nå ut till den vakande fisken. Denna gång testades en större dagslända med hopp om att reta till hugg. Kastet blev bra, driften likaså. Med ett plask gick fisken upp mot flugan och jag sträckte upp linan för kung och fosterland.

Det svarade i linan och jag hade krokat den sista fisken för i år. Efter en stunds kämpande samt trixande för att få den att trassla sig ur sjögräset hade jag en öring på dryga halvkilot i håven. Mindre än jag först trott. Men den levererade precis rätt känsla med en lagom dos spänning, frustration och segerrus för att göra mig 110% nöjd med veckans vistelse i Lågen. Och även om storlek och mängd inte spelar så stor roll i sammanhanget, så gör det ju inte ont att veta det går bjässar på över 3 kilo i ån.

En av Lågens öringar i håven.

English version

The fish in the current

I’ve been standing here several times during the past week. Here, in the river where a small sand reef been built up beside the old sunken tree. Clear green Aquatic vegetation is dancing over sand and stone. The water is perfect, crystal clear as usual. I find it hard not to become too deep in my thoughts. This is one of the few places in the world where I feel calm and completley relaxed. My mind is focused into just one thing, how to get the trout in the current, that I’ve been watching for almost a week, to bite. Today is the last day of this fishing trip, last chance to hook the trout.

The place is river Lågen in Norway. A familiar place for me which I wrote more about in earlier blog articles. During the week that has past some of our fellow Norweigian fishermen had a magic fishing with a bunch of good sized trouts biting on dry flies. The menu was varied and there had been a lot of fly testing for each fish. Largest fish was a 3,5 pound trout. The same day as they had this great fishing, I stood half a mile downstream, wondering where the fish was. River Lågen can be a tricky where good places suddenly become hard to fish and bad places become good. But that only contributes to the trill of fishing here.

This place, with the sand reef, I found a month earlier when I met Øystein Enghaug Solstad. He is a Flyfishing guide in river Lågen and showed me the spot. Then, a month back, the wind stirred up the surface so that I couldn’t see the beautiful bottom structure. I got very excited now when I could see all the good places for a trout to hide underneath the flat calm water. Plenty of rocks and vegetation and a lot of feeding points for trout in casting distance… Even if the biggest one always seems to stand a couple of feets away from my casting ability.

I had been landing some smaller trouts at about one pound, but nothing bigger. And big fish is primary not what attracts me with fishing in Lågen. Most important, for me, is how it’s fished. To sneak up close to a feeding trout and present the right fly is what I need to get a kick out of my fishing trip. Some need crazy heights, others high speed… Kinda good to get a kick just by fishing trout in a river then.

The fish in the current might be about 2 pounds. But no of my fly presentations made the trout rise. I tried pupas, duns, emergers, spent spinners and a hole bunch of other patterns such as ants, bugs… With only a few hours left of fishing before we should head home I waded out a little bit further on the edge of what’s safe. I kept my boots on the right side of that edge and found myself standing in perfect casting distance from the rising trout. This time I tried a large mayfly, hoping that it would tease the fish to rise. The cast was good, the drift as well. The trout rised to the fly and SPLASH, I stretched the line.

I felt the fish was hooked in the other end of my line. The last Norweigian trout for this year. After a while I landed a one pounder in my net. Much smaller than I first thought. But it delivered the right feeling with a perfect dose of thrill, frustration and victory feeling to make me 110% satisfied with this years trip to Lågen. And even if size, or amount of fish not always is the key factors for good fishing. It dosen’t hurt knowing there are beasts at up to 7 pound and more swiming in the river.

Kristallklart flugfiske

12 år gammal på semester i England med familjen köpte jag en bok med flugfiskebilder. Förtrollad bläddrade jag från pärm till pärm och såg fantastiska bilder från natursköna flugfiskevatten. Casting Illusions heter boken, den står fortfarande kvar i bokhyllan. Jag drömde mig långt bort till kristallklara vatten med stor Öring och hoppades att en dag få fiska i åar som de på bilderna. Många bilder var tagna i USA, på Nya Zealand och från de engelska kalkströmmarna.

Det jag inte visste då, men fick reda på 18 år senare, var att mitt drömvatten fanns närmre än jag kunde ha trott. Det räckte med en tur norrut längs med E6an i grannlandet till Otta och älven som heter Lågen. Nu för tiden tar jag den turen minst en gång per år för att stilla min hunger efter Öringfiske i kristallklart vatten.

Lågen rinner genom dalgången vid Lesja och Dovre och faller sedan ner i ett brant fall till Guldbrandsdalens slättlandskap. Här blir älven lugnare, grundare och bredare. Botten består av sand och sten med inslag av gamla trädrester som blir till fina ståndplatser för fisken. Förutom Öring så finns det även gott om Harr som inte sällan blir över 50 cm lång. Den största Öringen som jag själv tagit i ån vägde 1,3 kg, men jag har sett betydligt större. Vid den tur jag nyss är hemkommen från tittade jag ner från en bro och såg en präktig pjäs som säkert fått vågen att visa en trea som första siffra. Den öringen hade varit med förr. När fisken blev skrämd simmande den i lugnt mak ner i djuphålan bredvid ståndplatsen och ställde sig på ett för mig oåtkomligt ställe. Som om hen visste att jag inte kunde nå, eller lura henom på något sätt.

En mycket trevlig nyhet för oss som flugfiskar i ån är att det förra året infördes en speciell sträcka för det på ca 5 kilometer. I och med det skärptes även måttbestämmelserna, så nu ska all fisk över 35 centimeter återutsättas. Med det i åtanke kan det ju vara en god idé att fiska med hullinglös krok, även om det inte står med som regel.

Om du hellre tillbringar din tid vid en bra fiskeplats i Lågen än ägnar ett par år till att hitta dem, så rekommenderas guidning av de lokala flugfiskeguiderna. Du hittar dem på Facebook-sidan ”Lågen Fly Fishing” eller via http://www.sel-fjellstyre.no.

Det kan även vara bra att ha koll på vattenståndet i ån så att du inte prickar den så kallade ”flommen” när älven är hög och brun. Det kan du göra på www.glb.no under fliken ”vannstander”. Där ska värdet på Rosten helst inte vara över 311.

Nä, nu är det dags att sluta sitta vid datorn och skriva. Dags att börja förbereda inför nästa tur till Lågen som inte är mer än några veckor framåt.

Streamersjukan

Jag har under senaste halvåret kunnat observera hur min vän Oskar förändrats. Han som tidigare finlirade vid åkanten med pytteminimala flugor, våta och torra, är som förbytt. Vid den senaste fisketuren tillsammans smög jag mig närmre Oskar och hukade bakom buskarna… Dels för att han inte skulle se att jag observerade honom, men kanske mest för att inte få något hårt i huvudet. Ja, för det som Oskar knyter på tafsen nu för tiden är allt annat än litet. Där stod mannen och närmast yxade ner den tunga flugan i vattnet… Eller i träden bredvid ån. Det var tydligt att hans val av utrustning passat bättre i ett lite större vattendrag. Men maniskt fortsatte han att hugga ner träd efter träd med sin galet stora bamsefluga.

Detta är alltså samma Oskar som lärt tusentals, eller i alla fall ett tiotal andra att flugfiska genom sitt yrke som försäljare av fiskeutrustning. En man som behärskat de flesta kasttekniker och som för mig varit synonym med precisionsfiske. Nu pratade han helt plötsligt ett språk som jag hade svårt att tro denne välartade gosse ens kände till. Orden flög genom luften när han lyriskt predikade streamerfiskets uppsidor. Bank Robber, Barley legal, Gran Fandango. Om jag förstått hälften av vad han pratat om…

Nä. Dags att planera flugasken inför fisket runt omkring Jotunheimen om en månad… Lite dagsländor, lite nattsländor… och vad f-n, jag tar ett tjog med feta bad ass streamers också för säkerhets skull.

(Kolla gärna Oskars blogg så ser du själv hur illa det är: http://timefliesbyoskar.wordpress.com)

P.S. Jag är glad för Oskars skull. Det är inte alla som vågar komma ut som streamerfiskare! Förstår att attityden måste vara lite hård för att stå emot alla tweedklädda fiskesnobbars illa grinande…  😉

 

Norska öringar och harrar

Åtta år. Så många år har jag åkt till samma ställe i Norge för att flugfiska efter öring och harr. Vi är ett gäng, de flesta alldeles utmärkt nöjda med att se samma stenar år efter år. Och det unnar jag dem. Själv är jag lite mer av den rastlösa typen. Jag har svårt att tro att stället jag just tog en kilosöring på är det bästa. Det finns säkert ett ännu bättre ställe bakom nästa krök, där det står en öring på två kilo. Inte för att storleken spelar så stor roll för mig längre… Jo, det är sant. Jag njuter av upplevelsen.

En alldeles fantastisk upplevelse detta året var när vi tog bilen uppåt i dalgången och fann oss utvadade i ett blåskimmrande, kristallklart öringvatten omgivet av fjäll. Men det tänker jag återkomma till när jag har lite mer tid att skriva. Just nu har det gått en del tid åt att klippa ihop en film från årets Norgeresa. Denna är från de ”vanliga” gamla åarna vi brukar fiska i, men håll till godo!

Bäcksafari i Dalsland

Jag är barnsligt förtjust i små bäckar. Så när mitt fiskesällskap föreslog att vi skulle packa ihop fiskesakerna, och åka från den högsommartorra ån för att bese en bäck han hört talas om, då var jag inte sen att hänga på. En gammal jobbarkompis till honom hade berättat att det lurade halvkilosöringar i bäcken. Sagt och gjort for vi norrut genom Dalsland och kom så småningom fram till huset som bäcken rann bakom. Vi halkade oss ner för bäckravinens kant och stod snart vid kanten till det porlande vattnet.

Jag tittade på bäcken och skrattade. Inte kan det finnas halvkilosfisk i den där lilla rännilen… Något besviken över bäckens storlek på dryga metern i bredd och inte djupare än någon decimeter tvivlade jag starkt på att få se fisk i den. I svängarna bildades det dock lite djupare partier, men inte mer än drygt 2 decimeter. Vattnet var klart och kallt, uppenbarligen från en källa en bit uppströms, och inte alls påverkat av den torra sommaren som på många andra ställen orsakat vattenbrist.

Till min förvåning tog det dock inte så lång tid tills vi såg de första fiskarna. Det var knappa decimetern långa bäcköringar som stod och tryckte längs med kanterna. De pilade snabbt iväg vid minsta rörelse. Så det fanns fisk i bäcken trots litenheten. Ivrigt smög vi så gott vi kunde uppströms för att se om vi kunde se större fisk. Det dröjde inte länge. Under en trädstam täckt med mjuk grön mossa såg vi en mörk skugga som simmade ut mot kanterna med jämna mellanrum. Det visade sig vara en bäckröding som stod och åt i strömmen. Det var ingen halvkilosfisk, men säkerligen runt 3 hekto.

Det är svårt att inte fascineras över hur en så liten bäck kan hysa så stor fisk. Och även om inte vi såg någon fisk på halvkilot, så är jag inte lika övertygad om att det inte finns där längre. Konstateras kan dock att fisken inte är lätt att lura på kroken. Efter att vi sett flera lite större fiskar hämtades spön laddade med små, små nymfer. Men var det inte vegetationen som satte stopp för oss så var det faktumet att vi hade skrämt all fisk vid vår första rekognoscering av bäcken.

En bäckröding i strömmen

Jag är som regel emot fiske i små och känsliga vattendrag och finner nästan lika stort nöje i att bara smyga och titta på fiskarna. Men i detta fall var det Bäckröding vi riktade fisket på. En fisk som introducerades i Sverige i slutet av 1800-talet och som inte är en del av den naturliga svenska faunan. Bäckrödingen kan orsaka stor skada på vår inhemska öringstam.

Bakom nästa sväng

Idag tog jag på mig de grova kängorna, fjällrävenbyxorna den svala Haglöfsskjortan och styrde bilen i nordvästlig riktning från Trollhättan. Jag har fått tips om en å, eller två, som enligt min opålitliga källa ska hysa ett fint öringbestånd. Jag hade redan i våras haft vägarna förbi och tittat på ån som snabbast, men då fått höra per telefon från fiskevårdsområdets ansvarige att det inte var någon idé att fiska på grund av för högt vatten. Nu hade det inte regnat mer än normalt senaste tiden, så jag chansade på att vattenståndet låg på en bra nivå.

Efter drygt en timmes bilkörning så var jag framme. Jag brukar förlita mig på Google Maps när jag utforskar nya fiskevatten, men den dåliga mottagningen… eller sändningen om man så vill, gjorde att det blev ett mer planlöst fumlande vid ån. Det finns anslagstavlor uppsatta lite här och var inom fiskevårdsområdet, men informationen är riktigt dålig. Det är möjligt att den vita lappen på tavlan någon gång för längesedan, innan väder och vind blekt den, var en karta. Kanske sattes den upp i samband med att deras hemsida senast uppdaterades… 2010.

Bristen på information och mottagning gör det nästan mer spännande. Jag chansar och tar en grusväg som bör leda till en av åarna, minst. När jag kan se dalgången bredvid vägen stannar jag och går genom det höga gräset för att komma till en brant sluttning med snårskog ner mot ån. Halkar till och glider ner, får stopp precis innan taggtråden på marken framför mig får chansen att riva benen blodiga. Den lilla strapatsen hade lett mig fram till ån som ömsom forsade fram och ömsom rann i lugn takt genom dalgången.

Ömsom forsande, ömsom lugnt vatten

Efter att ha suttit ner vid ån en kort stund och studerat strömmen och insektslivet knöt jag på en förtyngd imitation av gul forssländenymf. Det kläckte ett fåtal av dessa, men jag kunde inte se någon fisk som åt från ytan. Fiskade mig uppströms en bit tills att vegetationen satte gränsen för vad mina ben klarar av och såg att det på andra sidan vakade. Det var under en överhängande gran som en öring mumsade i sig från vattenytan. Mellan mig och fisken hade jag ett nedfallet träd i vattnet och en djuphåla. Så det blev bara till att beskåda utan att kunna komma åt och fiska. Men det är ju alltid kul att se att det finns fisk i vattnet.

Ser du vakringen under granen på andra sidan? Klicka på bilden för större bild.

Åkte vidare en bit längs med grusvägen och kom fram till en ranglig gammal bro. Där träffade jag en norsk herre som berättade att det förra veckan stått några ungar och metat från bron. Dom hade fått upp en öring som enligt hans mått mellan händerna bör varit ca 40-50 cm. Jag gjorde ytterligare några kast innan jag traskade vidare. Hela tiden möttes jag av nya vackra platser att fiska på… Tänk den som ändå hade ro i kroppen att fiska, istället för att se vad som finns bakom nästa sväng.

Det blev inte så mycket fiskat med andra ord. Mest en långpromenad i skogen, längs med en å. Men nu när jag vet var jag ska parkera, vart jag ska gå och var jag ska fiska, så kanske nästa tur kan bli en riktig fisketur.

Fina partier med forsande vatten

Storlek vs Storslaget

Jag har förlikat mig med tanken på att jag inte kommer att fånga någon storöring veckan efter midsommar. I alla fall inte så länge som resan fortsätter att gå till Vemdalen. Och inte så länge jag väljer något av de naturliga vattendrag som rinner genom landskapet. Men det gör ingenting. För även om de största öringarna som krokades i år knappt nått 30 centimeterssträcket på en linjal är upplevelsen desto mer storslagen. Det finns hela tiden nya platser att upptäcka, och nya vatten att utforska. Och nu när jag kunnat släppa storöringshetsen bakom mig så blir även en 30 centimetare till en värdig motståndare. Perfekt för ett klass 3 spö.

Ett guldkorn som jag bär med mig i minnesportföljen från denna resa är när vi åkte på expedition längs med vår käre gamla å Norr Veman. För precis som att öringen inte alltid behöver nå över kilot, så behöver en expedition inte vara så mycket mer än att nå ett mål några kilometer bort. Vägen dit kan vara väl så utmanande. Kvällen innan hade vi spanat in ett tillflöde till Norr Veman som såg intressant ut från en satellits perspektiv. Vi utgick från att så även var fallet från vårt. Efter några kilometers bilkörning på en grusväg av hyfsad storlek hamnade vi på en grusväg av mindre storlek, och efter ett par kilometer på den körde vi på något som kan liknas vid en bred stig. Den blåa lilla pricken på Google Maps indikerade att vi var som närmast vårt mål för dagen, men för att nå dit fick vi fortsätta till fots.

Efter en kort vandring genom snårskog och myrmark var vi framme vid den lilla ån. Marken runt ån var inte alls så stenig, som längre ner i ån där det nästan bara är forsande partier. Här uppe rann ån delvis genom myrmarken och fina djuphålor hade bildats. En av dessa djuphålor fångade mitt intresse lite extra. Det var där strömmen skapade ett bakvatten. På tafsen satt en liten förtyngd dagsländenymf som fick följa vattnet runt, runt, runt i bakvattnet. Fast egentligen kanske det bara var runt, runt… För en liten, knappt tjugo centimeter stor öring, var den första som steg på. I strömmen gjorde den sig stark, men inte tillräckligt. Jag hade snart både krokat av och återbördat den lille gynnaren till sitt hem igen. Efter den följde fler, ingen större än knappa 30 centimeter. Men alla bar på en storhet i sig. Det är så här avskalat och kravlöst som jag vill ha min fiskeupplevelse.

Bakvattnet i det lilla tillflödet

Ett annat… det andra av mina tre guldkorn, var även detta av expeditionskaraktär. Vi har varje år en dröm om att hitta det där perfekta vattnet att fiska i. Jag tror nu att vi har insett att det inte är storleken på fisk som är avgörande, utan den känsla vi bär med oss hem från vattnet. Årets ”nya” vatten ligger en halvtimmas bilkörning från Vemdalen. Det är en å som för dagen var fylld till bredden med regnvatten, men ändå inte så stor så att jag vill kalla den för älv. Efter lite letande hittade vi en perfekt plats med en stenbank som blev till basläger för dagen. Ån var på de flesta ställen strid i strömmen, men just på detta ställe bildades några lugna områden. Här kunde vi avnjuta ett härligt väder, middag vid strandkanten och några landade lagom fina öringar. Att kalla en öring för ”fin”, har jag hört är synonymt med liten fisk. Och ja, så var det nog. För öringen var inte särskilt stor… Det var återigen känslan som infann sig som gjorde platsen till ett guldkorn.

Ormbunken växte tät på andra sidan vi den nyfunna ån, vårt andra guldkorn.

Det tredje guldkornet i vaskpannan heter Säterdammarna. Det är två mindre sjöar på berget norr om Vemdalen. I dessa finns ett vilt bestånd av öring som är speciellt vakvilligt kvällstid. Vi har tidigare år besökt dammarna och kunnat notera att det för var år som gått blivit fler som upptäckt området. I år kunde vi lägga till två noteringar. Den första att det var mycket färre vak. Den andra noteringen var att det börjat växa någon form av flytväxt i sjön som bildade små öar. Min rädsla efter dessa noteringar är att det är färre vak för att det hårda fisketrycket påverkat beståndet samt att flytväxten är ett resultat av otvättad fiskeutrustning. Alltså att det skulle handla om någon ditförd växtart. Se gärna http://goo.gl/yj55u. Hur kan detta vara ett guldkorn då trots dessa farhågor? Jo, jag fick två vackert, mörka skogstjärnsöringar att falla för lockelsen, en svart liten dagslända. Återigen, inga stora fiskar, kanske ett par, tre hekto. Men en skön känsla att till synen av en vacker solnedgång drilla fisk på klass 3 spöt för att sedan se fisken kvickt simma tillbaka ut i det mörka vattnet.

Så även om Vemdalsveckan 2013 inte bjöd på några stora öringar så bjöd den på storlagen natur och en liten, men välbehövlig stunds avkoppling från vardagens slit och bestyr. Bidragande till att dessa dagar blev så bra var naturligtvis sällskapet. Klas ”Tight Loops” och hans far Toggan ”Royal Coachman” som stod för stuga och trevliga pratstunder om allt från nya åar till hur man i ett motorstarkt stridsflygplan av typen Draken gör för att undvika ljudvallen efter start. Tack för detta.

 

Sydsvensk öring

Skogsån rinner stundvis genom tät skog. Något som ger en vacker inramning, speciellt på natten.

Sköna maj är äntligen här och vädergudarna visar sig allt oftare från sin generösa sida. I helgen som gick guidade jag några vänner vid en sydsvensk öringå. Den massiva kläckningen av gul forsslända som vi hoppats på uteblev, men vi hade ändå ett skapligt fiske på öring i storleksklassen 5 hekto till 1 kilo. Tråkigt nog fick vi dessutom en del regnbåge som smitit från en närliggande odling. Regnbågsfiske i all ära, men absolut inte på bekostnad av en inhemsk öringstam. Det är lustigt… Bara för att vi sportfiskare ska kunna roa oss en kort stund med att fiska i put-and-take vatten så är vi beredda att riskera det som naturen själv har skapat under tusentals år. Jag kommer säkerligen få anledning att återkomma till dessa tankar. Tills dess så lägger jag upp en kort video från helgens fiske.

Där satt den!

Förra veckan följde jag slaviskt SMHIs väderprognos via min smartphone med extra noggrann koll på söndagen. Jag har inte haft möjlighet att fiska havsöring sedan premiären för tre veckor sedan, och de gånger jag blötte flugan då resulterade inte i något annat än kalla och stela händer. Nu visade SMHIs app uppemot 12 grader, strålande sol och svaga sydvästliga vindar. Med andra ord ett väder som passar mig, och förhoppningsvis våröringen, perfekt.

Strax efter åtta på morgonen hämtade mitt fiskesällskap upp mig och vi tog sikte mot det stora blå. Exakt var vid det stora blå hade vi inte gjort klar för innan så diskussionen i bilen handlade om var dagens fiske skulle förläggas. Saxenhof dök upp som första alternativ. En trevlig sträcka där chansen att få fiska för sig själv är stor. Fisket har dock varit ganska ostabilt där. Vissa gånger kanon, andra gånger kalkon. Restenäs ö och Strande ö var nästa alternativ. Här brukar det vara mycket folk, av förklarliga skäl eftersom det finns flera mycket bra hotspots för havsöring längs med öarna. Denna gång valde vi att köra förbi öarna eftersom det extremt låga vattnet gjorde att många av de bästa platserna låg på land. Efter ytterligare en stunds funderande föll valet på badplatsen i Lyckorna.

Piren vid Lyckorna badplats är ett bra ställe att stå på om vadarna läcker…

Ljungskileviken erbjuder mycket fina möjligheter till ett lyckat havsöringsfiske vilket märks när man ska hitta sin fiskeplats. Längs med den norra sidan av viken från Ulvön och in mot Ljungskile finns många fina platser som en solig helgdag ockuperas av allehanda spöfiskare. Den södra sidan av viken upplever jag inte som riktigt lika ”het”, så här går det många gånger att hitta gott om utrymme för fluglinan att skära genom luften.

Badplatsen i Lyckorna lockade oss av flera olika anledningar. Dels så har jag flera gånger haft ett toppenfiske på borstmask här och dels så läckte mina vadare efter en halvdan lagning. Det senare skulle betongpiren råda bot på eftersom jag då slapp att vada.

Redan efter ett par kast ryckte det i linan. Öringen nafsade lite försiktigt på borstmasken men ville inte fastna. Jag kunde i det klara vattnet se hur öringar simmade förbi och patrullerade av stranden i jakt på föda. Det visade sig även genom mängder med vak. Det är en skön känsla att se fisk och veta att den finns… Det är en mindre skön känsla att inte få dem att hugga. Jag bytte fluga några gånger, förlängde tafsen och tog i lite extra för att nå ut långt till det stråk där öringen vakat som mest. Jag testade det mesta, allt från små anonyma flugor till skrikiga 80-talsfärger. Till slut satt det återigen en borstmask på tafsen.

Rycket i linan kom när jag var som minst fokuserad och försökte se om mitt fiskesällskap fått något. Som tur var krokade öringen sig själv och jag kunde snart håva en laglig, blank och fin öring. Hur laglig den var vet jag inte. MIn tanke var att fotografera årets första öring för bloggen, men eftersom du säkert sett hundratals bilder på medelstor havsöring vi detta laget så fick den istället simma tillbaka utan att posera.

När inget annat fungerade testades något riktigt skrikigt, som hämtat från 80-talets klädmode.

Rapporter om det fina havsöringsfisket hade haglat in över mig den senaste veckan. Det skulle enligt reportagen inte vara frågan om ensiffriga fångster, utan i många fall tvåsiffrigt. Så blev det även för oss. I alla fall om man ser till själva siffran. Vi fick 2 öringar var… Men även ett ensiffrigt fiske känns bra och det ser riktigt lovande ut för de kommande veckorna.

Läs gärna mer om havsöringsfisket på västkusten i länsstyrelsens fiskeguide (http://bit.ly/15yNXht).

Premiär med lodjur och odjur

Förväntingarna var inte så höga som det brukar vara inför havsöringspremiären på västkusten. Kylan har tagit ett bastant järngrepp över hela landet och kvicksilvret har bara letat sig upp några grader över nollan de senaste veckorna. Så redan i förväg kändes det som att ett trögt öringfiske var att vänta.

Vi var tre tappra krigare som gick upp i ottan och ignorerade att termometern stod på tio minusgrader. Till vår hjälp hade vi solen som redan efter några minuter spred värme över öringpremiären. Vår första anhalt skulle vara det ”Hemliga stället” strax utanför Svanesund. Ett fantastiskt fint ställe med en lång sträcka leopardbotten i varierande djup.

På vägen ut, i höjd med Lilla Edet fick vi göra ett oväntat tvärstopp. Vid ett kalhygge strax intill vägen stod ett Lodjur och såg sig omkring. Jag rusade ur bilen och högg tag i kameran men fumlade till det och missade totalt chansen att fånga ett lodjur på bild. Glad är jag ändå eftersom jag aldrig sett ett vilt lodjur innan.

Framme vid fiskestället vadade Svante iväg till mitten av havet med spinnspöt i högsta hugg medan jag och Patrik siktade på det lite närmre fisket. Gårdagen hade ägnats åt att täta de läckande ”Extreme”-vadarna med silikon och silvertejp så jag höll mig för säkerhets skull på det grunda. Är det något de vadarna varit ”Extreme” på så är det att läcka. De ser nästan ut som ett lapptäcke efter alla mina lagningar.

Efter ett tag börjar det fylla på med oroväckande många premiärfiskare. Ett hemligt ställe är ju hemligt just för den sakens skull att man vill ha någon egen lite fläck av världen där man kan få trivas ensam, eller med ett fåtal vänner. Men nu var det slut med det… Jag undrar just vilken tidning eller på vilket forum som detta hotspot avslöjats på. Det var dock ingen som fick någon fisk… Förutom Svante förstås som på något underligt vis alltid kommer tillbaka med ett leende på läpparna och berättar om storfångster. Denna gång hade han fått upp en godkänd öring och tappat två.

Här får man inte stå… Regeln som säger det heter ”så gör man inte här” och är uppfunnen av vägföreningens sekreterare.

Vi åkte vidare till Tjörn för att hitta nya ställen och efter lite krånglande på smala grusvägar så hittade vi ner till en liten badplats. Det såg fantastiskt fint ut och vi kom igång med fisket snabbt. Efter ett litet tag hörde jag en skarp busvissling bakom mig. Där stod en kvinna i övre 40-års åldern med en bordercollie-liknande hund. Hon följde upp busvisslingen med en utskällning på mig om att jag ska flytta bilen omedelbart. Jag skulle tydligen känna till hennes oskrivna regler om att ”så gör man inte här”. Jävla klimakteriekossa som inte kan be snällt innan hon skäller ut mig. Även om det inte fanns några förbudsskyltar så hade jag gladeligen gjort henne tjänsten att flytta på min bil, trots att den inte var i vägen, om hon bara bett snällt. Nu fick den stå kvar… Efter lite ordväxling där jag bad henne ringa polisen om hon hade något att klaga på så gjorde hon klart för mig att hon minsann var vägföreningens sekreterare och att hon kunde ringa något mycket hemskare än polisen slog jag till dövörat och fortsatte fiska. Det lilla odjuret (Klimakteriekossan alltså) försvann så småningom och vi tröttnade på fisket som gick riktigt trögt…

Sammanlagt så var det en värdelös premiär sett till fisket, men det fina vädret och lodjuret gjorde dagen till en toppendag ändå. Nu återstår 6 månader av havsöringsfiske på västkusten att njuta av, helst utan tjuriga sekreterare i vägföreningar.

Film & mässa

Ibland kommer det fram nyheter som får mig att öppna ögonen lite extra. Just nu handlar det om filmen ”The trout also rises!” från killarna bakom frontsidefly.com. Filmen bygger på en dagbok som hittas längs med en avsides älv på Nya Zealand. Dagboken tillhör ingen mindre än flugfiskelegenden Lars Lenth.

Huruvida historien är sann eller bara ett marknadsföringsknep vet jag inte. Och det spelar inte så stor roll. Dom har min fulla uppmärksamhet och jag kommer garanterat att försöka komma över en av de första DVD-kopiorna som når butiken.

En annan spännande nyhet, speciellt om man bor i Trollhättan, är en ny flugfiskemässa som ska gå av stapeln den 9–10 mars 2013. Mannen bakom mässan, Thorbjörn Kruse, lovar en mässa till 100% dedikerad flugfiske med filmvisning, prylar och en enorm kastbassäng. Läs mer om mässan här.

Scott får det bli!

Jag har märkt att det saknas ett spö i garderoben. Eller rättare sagt så har jag och mitt Orvis T3 börjat att växa ifrån varandra. Vi drar liksom åt olika håll. Jag har väl inte gjort förhållandet bättre direkt. Har slängt ur mig både  ”Bazookan” och ”Påken” när vi stått och fiskat. Till råga på allt så har min vän Oskar nu presenterat mig för en ny förmåga. En alldeles underbar förmåga som heter Scott G2.

Vi möttes tidigt på förmiddagen vid Lillån utanför Vänersborg. Det är strängeligen förbjudet att fiska i ån eftersom man restaurerat ån under flera år, och ännu har några år kvar innan det är klart. Så vi gjorde nog en och annan söndagspromenerande pensionär förvånad när vi stod och svingade linan vid vattnet. Naturligtvis utan krok. Tanken var att vi skulle testa tre spön. Ett Scott G2, ett Scott S4 och en glasfiberpinne vid namn Scott F2. Alla i klass 5. Till detta hade vi två linor. En Scientific Angler VPT och en Guideline Presentation. Den senare har jag använt till mitt Orvis Super Fine Trout och gillar skarpt (Även spöt är helt fantastiskt). Scientific linan var en helt ny bekantskap.

Scott flugspön tillverkas för hand i USA. Det är en av de mer anrika tillverkarna med 40 års erfarenhet från branschen. Redan när jag kollade på deras presentationsvideo så var jag såld… Jag jobbar med reklam själv, och brukar se på reklam med extremt kritiska ögon. Men just denna video fick mig att tro på att personalen på Scott verkligen brinner för sitt jobb att göra bra spön.

Jag ska inte ge något resultat på testet här eftersom kastupplevelsen är högst personlig. Jag fastnade för G2an med Scientific linan. Så pass mycket att jag inte ens testade S4an. Det kändes som att alla bitar föll på plats. Jag har nog aldrig fått till så långa underhandskast som med denna kombination. F2an var en spännande upplevelse. Jag skulle behöva mer tid för att bli vän med det spöt. Men potentialen fanns. Och Oskar som redan tjuvkastat en del med F2an behärskade spöt till fullo.

Minnen från Härjedalen

Det var tänkt att detta inlägg skulle ha kommit upp på bloggen för flera månader sedan. Men jag har haft bättre saker för mig än att sitta vid datorn. Som att fiska till exempel… Nåja, här kommer det i alla fall. Årets fiskeresa till Härjedalen!

Jag börjar berättelsen vid vår ankomst till den första planerade destinationen, Ekbergs fiske. Det var en kall ankomst detta året. Termometern visade 8 grader trots att det var veckan efter midsommar. Inne hos Ekberg fick vi höra en klagosång om hur kylan kommit tillbaka och fisket dött av. Och visst var det lite trögfiskat, i alla fall om man som jag mest försökte med torrfluga.

En av de små, men stridbara öringarna i Norr Veman har fastnat på kroken. Foto: Oskar Hagelin

Efter att ha packat in våra väskor i stugan och sorterat ut den fiskeutrustningen som skulle med åkte vi till Norr Veman. Det är här vi har vårt uppvärmningsheat inför de kommande dagarna. Lite lagom trött i benen efter den 7 timmar långa bilresan skuttade vi, om än lite stelbent, fram över grästuvorna till ån. Jag har en favoritplats som numera är tradition att besöka. Här brukar öringen alltid ta torrt. Så var det i år också. Fisken i ån är inte så storvuxen, ett par, tre hekto. Visst finns det större, men som första fiskeställe på resan så är det roligare att få fiska av sig lite, även om storleken inte imponerar. Hur som helst så fick jag en trevlig stund med ett klass 3 spö i handen.

Den sista dagen på förra årets resa hit fann vi en å som vi tyvärr inte hann fiska i så mycket. Stora delar av vintern har gått åt till att kolla på Google Maps och att söka efter information om den ån. Det var en liten, otroligt vacker å där vi nu hade fått rapporter om öring på över kilot. Så den givna, andra platsen att fiska på var här. Visst låg den där lika vacker som i fjol, men några saker visade sig vara annorlunda än i de bilder som jag gått och närt i minnet under vinterhalvåret. För det första så var det kallare och det kläckte sparsamt med insekter. Men den stora skillnaden var att jag i mina tankar inbillat mig att det var en ganska okänd och orörd å. Så var inte fallet. Jag mötte både metare, spinnfiskare och andra flugfiskare där. Visst, det är fortfarande en otroligt vacker å, och där finns säkert stor fisk. Men förväntningarna var högt ställda så ån fick svårt att leva upp till de solskensskimmrande bilder jag fick vid förra årets besök. Det dröjde inte många timmar innan vi satt i bilen på väg till ett annat vatten.

Ån som inte var så okänd trots allt. Foto: Oskar Hagelin

Vi hamnade vid Mittån. Denna å hade vi ett fint fiske vid… Förra året. Detta året kändes allt så mycket trögare. Inte konstigt kanske, det är svårt att jämföra en 20 grader varm dag med luften full av sländor och en småkylig dag som denna med ett fåtal nykläckta flygfän. Nu var det ju inte så att vi inte fick fisk. Jag fick bland annat en fin harr på 48 cm vid utloppet till Grundsjön. Men när flera faktorer samverkar, så som kyla, frånvaro av vak, samt att flera av de fiskar vi fick upp var skadade i munnen efter tidigare bataljer med krokar. Ja, då tyckte jag att det kunde få räcka med fiske för den dagen. Det tyckte även mitt resesällskap, Oskar och Klas. Sagt och gjort hoppade vi in i bilen för att möta stugvärmen i Vemdalen och ta en titt på kartan för nästa dags äventyr.

I Rånden hittade vi herr Harr. Foto: Oskar Hagelin

Vid  Rånden, en å som rinner ut i Ljusnan vid Ransjö hittade vi herr Harr. Vi hade läst om att ån kunde erbjuda ett bra harrfiske med chans till fin öring. Just Harren var mest på hugget även om Klas med sin nya favoritfiskestil, streamer krokade några öringar. Bäst utdelning hade vi strax uppströms utloppet i Ljusnan.

Strömmarna vid Linsell lät sig också prövas. Själva området är väldigt naturskönt, och vi lyckades faktiskt pricka en av de större kläckningarna av åsandslända. Denna gjorde dock varken till eller från på fisket. Vi hade hört om ännu större kläckningar veckan innan vi kom och antog att fisken nu var mer kräsen. Här behövdes det serveras både förrätt, huvudrätt och efterrätt på samma gång om fisken skulle börja äta från ytan. Vi gick dock inte lottlösa härifrån. Men någon trofé att visa upp för familjen blev det inte. Vi pratade med några killar som fiskat på platsen i över tjugo år. Fisket har blivit klart mycket sämre de senaste åren. När jag nu läser på fiskevårdsområdets hemsida så lyser det igenom att besökarna i allmänhet tycker att det tas upp för mycket fisk ut vattnet. Jag hoppas att dom tar detta på allvar och inför strängare restriktioner på fisket. En så här vacker plats är värd att ha ett bättre fiske.

Vackert så det förslår vid Linsellborren. Foto: Oskar Hagelin

Vi avslutade i alla fall årets resa med ett leende på läpparna. Det var vackra platser vi besökte, även om fisket inte riktigt levde upp till förväntningarna. Men det är väl så det ska vara, man kan inte alltid pricka rätt. Nästa år… Då prickar vi rätt!

Höstfiske i Vänneån

Jag vaknar i Tyringe på Lördagen och ser genom fönstret att det regnar och blåser. Hösten är här. Innan avfärden hemifrån hade jag gjort klart att lördagen skulle dedikeras till fiske i Vänneån, men suget avtog i takt med att vinden ökade. Stackars sambo och son som fick se en bitter man den dagen, även om dom fick med mig ut på shopping. Nå väl. En promenad längs de små öringbäckarna gav mig tillbaka humöret. Och ännu bättre kändes det när Söndagsmorgonen bjöd på lätt molnighet och svaga vindar.

Fisket i Vänneån pågår fram till sista september så detta var troligen sista chansen för i år att fiska där. Ja, kanske rent av sista chansen att fiska efter strömlevande brunöring för denna säsong. Jag svängde in vid det röda huset där Martin som driver Sunnedamms sportfiske håller hus. Där har han förutom försäljning av fiskekort, både till sitt egna vatten och till resten av Vänneån, även lite flugor och tafsar. Vi pratade en stund om livet i vattnet och jag avslutade med att köpa med mig ett par getingar och några streamers. Varför vet jag inte, men streamerfisket har aldrig riktigt tilltalat mig. Det är ju uppenbart att de stora fiskarna hellre tar en fet streamer än en liten lus på ytan… Om inte ytan är full av löss förstås. Visst, själva känslan när en fisk tar en liten insektsimitation är häftig. Speciellt om fisken, öring i detta fall, är runt kilot. Men denna gång fanns det tre streamers i asken. Två färgglada från Martins fiskeshop och en svart, kvarglömd från något tidigare streamerförsök i Norge.

Jag brukar fiska uppströms Sunnedamms Sportfiskeanläggning och upp mot Åbacka. Det blir en ganska lång sträcka där jag säkert kommer att hitta fler favoritställen än de jag har idag.

På ytan syntes ingen aktivitet, men jag gav getingen en chans. Dock utan någon som helst reaktion. Jag plockade mig igenom asken av höstdelikatesser. Myror, skalbaggar och andra proteinladdade imitationer. Inget lockade upp öringen. Nä, om jag ändå skulle stå här vid ån och njuta av lugnet så kunde det lika gärna hänga en streamer på tafsen. Jag prövade de jag precis köpt i fiskeshoppen. Lika lite reaktion med dessa. Men hur var det nu. Hade jag inte en svart streamer. Den kvarglömda. Jo visst. Jag knöt på den och började streamerfisket på det sätt som jag antog att man gör. Redan på andra försöket sög det tag i linan. Om än mycket försiktigt. Jag hade antagligen inte tillräckligt mycket tilltro till flugan, för hugget överraskade och mothugget blev allt annat än bra. Nu visste jag i alla fall att det stod en fisk mellan de två träden. Om jag fiskade mig nedströms under en timma och sedan kom tillbaka kanske den skulle hugga igen. Jag gick tio meter nedströms och fortsatte mitt streamande. Här stod det också fisk. En plogvåg avslöjade att streamern väckt någons intresse och adrenalinet gjorde mig redo för mothugg. Efter en svag, mycket svag sträckning i linan gjorde jag mothugget utan att egentligen vara säker på att det var fisken som smakat på flugan. Men det var det. När jag efter ett tag fick upp öringen till ytan inser jag att det är min största brunöring någonsin. Mitt gamla rekord på 1265 gram skulle, om jag lyckades landa fisken, vara slaget med råge. Och det av en gyllenbrun, perfekt öring från en liten skogså. Efter en kamp där både mitt klass 4 spö och min otränade handled fick bekänna färg håvades fisken. Visst är det konstigt. Men känslan efter att ha landat fisken är obeskrivlig. Det är ren lycka. Jag begrundade öringens kraftfulla anlete innan han fick simma tillbaka.

Efter det hade jag på några fler på samma streamer. Bland annat den som stod mellan träden som jag tidigare missat. Alla tog ytterst försiktigt och jag klarade inte av att få upp någon mer. Men vad gjorde det. Den kvällen fick sambo och son se en mycket glad far.

Torrt i Baltak

Årets första Baltak-tur är avklarad. Om än något sent in på säsongen. Jag var helt själv vid ån på morgonen, trots att det är fredag och en av de dagar när fisketrycket brukar vara större. Antar att det är studenter och konfirmander som konkurrerar om tiden.

En väldigt fin å

När jag rullar ner på den lilla grusvägen mot Nore kvarn står biltermometern på 10 grader.Vid gårdagens utflykt till Holjeån var temperaturen densamma, men steg till nära 18 grader och det kläckte för fullt. Igår fick sländorna dansa fritt på ytan utan att störas av hungriga Öringar. Annat skulle det bli idag.

Sista chansen…

Det finns en å i Blekinge som lockar. Den är ganska liten, har blandade partier strömmande och lugnt vatten. Inramningen med den frodiga grönskan skapar ett näst intill drömskt landskap. Vattnet är ganska klart och medeljupet ligger nog på strax under metern. En perfekt å… Om det inte vore för en sak. Jag får ingen fisk i den.

”Hängpuppa”

 

Denna fluga har jag bundit för att locka fisken när den äter puppor och andra insekter precis under vattenytan och man vill veta att flugan flyter på rätt djup. Längden på nylonlinan kan med fördel varieras så att flugorna får olika flytdjup.

Jag har utgått från mönstret av en superpuppa och uteslutit hacklet. Det går naturligtvis att binda en mängd andra olika mönster på puppor med denna ”hänganordning”.

Förberedelser

Vit räka med isbjörnshår

Att vara pappaledig är ingen dans på rosor. Men nu är solen uppe längre än den var igår, fåglarna har börjat kvittra och jag har påbörjat alla förberedelser inför fiskesäsongen 2012.

Trout Bum för en vecka

Två tredjedelar av årets fiskeluffargäng. Oskar och Klas.

Det är få förunnat att få resa jorden runt i jakten på det perfekta hugget. Avundsjukt sneglar jag på grannlandets Lars och Bård eller på de som legitimt kan kalla sig för en Trout Bum.
Då är det skönt att för en veckas tid någon gång ibland släppa allt och hänge sig åt sitt livs passion, flugfiske efter harr & öring i strömmande vatten.

Havsöringspremiären 2011

Efter fotografering släpptes herr premiäröring tillbaka, ses om ett kilo!

Då var den avklarad. Den så efterlängtade premiären för havsöringsfisket på västkusten. För min egen del så går den knappast till historien som en dag utöver alla andra. Det lär den däremot göra för fiskesällskapet, Patrik.

The big 4 VS Mayfly

Efter förra årets fisketur till Vemdalen så bokades självklart samma vecka in detta året. Vi hade ett fantastiskt fiske med massor av insekter i luften och på vattnet. En flugfiskedröm helt enkelt. Kalendern har varit rensad, inget ska stoppa Vemdalsveckan… Eller?

Förra veckan ringer telefonen och jag får erbjudandet om att gå på The Big 4 i Göteborg. VIP med egen bar och allt klappat och klart för en grym kväll med Metallica, Slayer, Megadeth och Anthrax. Jag svarar direkt JA, innan jag hunnit tänka efter några sekunder. Sen kom jag att tänka på min tomma kalender den veckan och anledningen till det. Jag retirerade med ett -Nej… Eller Ja… Eller jag vet inte. Låt mig få återkomma. Och så lade jag på telefonen med huvudet fullt av svärmande insekter och skriket av elgitarrer i bakgrunden.

Efter lite samråd med fiskesällskapet så fick jag erbjudandet om att flytta fiskeveckan framåt. Men hur bra kommer fisket att vara då? Jag vågar inte chansa, även om det mycket väl kan bli så att veckan efter blir bättre just detta året.

Sagt och gjort. Jag ringde upp och tackade nej till The Big 4 i Göteborg och hoppas nu istället på The Big 4 i Vemdalen, jag tänker mig en stor Öring, en stor Harr, en stor svärm med dagsländor som toppas med en stor kall öl i solen på kvällen.

Första Österlensöringarna för året

Den planerade turen till svärföräldrarna i Skåne skulle naturligtvis toppas med en tur till Österlen i jakten på havets silver. Vid elva stod jag utvadad i vattnet och kunde glatt konstatera att de lagade vadarna inte läckte längre. Det var lite ensamt vid Vitemölla. Helt tomt på andra fiskare.

Jag började fiska med en rekommenderad fluga från Snäjk i Vänersborg. Svart kropp, grått helkroppshackel och en röd liten svans. Efter några kast och funderingar på hur det var förra året när jag fick ett par öringar vid denna tiden på året så kom jag på att det var Mickey Finn som fungerat. Knöt på min enda MF och började kasta. Efter några kast så högg det. Det var en ganska skabbig fisk som landades skapligt snabbt. Vågen visade på ca 2 kg. Tog kort i FISHMEMBER-appen och släppte tillbaka den. Tog några kast till men valde att byta plats. Vill se mer än samma stenar hela tiden. Min Mickey Finn var nu såpass sargad att den fick vila i frid i flugasken.

Satte mig i bilen med tanken att förflytta mig till Stens huvud men rullade inte mer än ett par hundra meter söderut till den berömda klockstapeln mellan Vitemölla och Kivik där jag stannade. Kröp återigen ut i vattnet och såg efter en kvart hur stranden fylldes av andra fiskare. Fiskade med pattergrisen men kände att en Mickey Finn hade gjort mig mer säker på fisket. Rotade djupare i asken och hittade en till. Fantastiskt.

Efter bara några kast med den nya MF högg det igen. Denna gången var fisken piggare och jag fick jobba lite mer för att håva. Tog återigen kort med Appen och släppte tillbaka fisken. En blank o fin fisk på strax över två kilo. När jag reste mig upp efter att fisken syresatts såg jag till min stora förskräckelse att telefonen inte låg kvar i bröstfickan. Det blänkte till vid fötterna och reflexmässigt körde jag ned handen i det kalla vattnet och fick upp en mycket livlös telefon.

Det är när sånt här händer som jag inser hur mycket fisket betyder för mig. I vilket annat sammanhang som helst hade en förstörd telefon gett mig rynkor i pannan, men nu var jag bara nöjd över att fått fisk och en skön stund vid vattnet.

Det enda lite sura är att bilderna på fiskarna, och min son förstås, troligtvis är borta för alltid. Därav det bildtomma inlägget…

Låt mig presentera FISHMEMBER!

FISHMEMBER - Remember your fish

Äntligen. FISHMEBER, som är en iPhone-app för sportfiskare ligger nu och väntar på godkännande från Apple. Lansering vilken dag som helst…

Hur tänkte vi?
Jo, som sportfiskare så vill jag ha koll på de fiskar som jag får upp under en säsong. Jag har försökt med papper och penna, excelark och diverse andra lösningar. Problemet har hela tiden varit att jag inte vill lägga mer tid på dokumentation än själva fisket. Den App som vi har tagit fram gör det hela väldigt enkelt. En beskrivning i grova drag ser ut så här;

1. Fånga en fisk
2. Öppna Fishmember i din telefon och klicka på en fisk med ett plustecken.
3. Ta kort på fisken, (välj art, vikt, längd, bete direkt eller redigera senare)… Positionen sparas automatiskt.
4. Fortsätt att fiska och upprepa proceduren vid nästa fångst.
5. När du sitter hemma i soffan med en whisky och funderar på hur din säsong sett ut så gå till http://www.fishmember.com och se statistik, dela fångster med vänner mm (Eller visa dina fångster i telefonen).

FISHMEMBER hittar du på Appstore inom kort.

Da Da Da daaaaa

Rubriken skulle kunna vara något sprunget från min son, ny sedan i höstas. Men i detta fall handlar det om en fanfar för den stundande helgen. Nämligen helgen för årets första havsöringsfiske. Tanken är att jag ska till Österlen och känna på tunggung.

Ett ”normalt” år, utan nytillskott i familjen så skulle fiskespöt vara putsat, utrustningen testad & packad och vadarbyxorna redo för ännu ett års underbara fiskeäventyr. Men i år är inget normalt år. Jag har fortfarande efter 4 månader inre riktigt vant mig vid papparollen utan funderar fortfarande mer på hur Vilmers hårda mage ska bli normal, eller huruvida det är dags att byta till nästa blöjstorlek istället för att fundera på läget med borstmasken. Däremot är jag alldeles säker på att jag kommer vara tillräckligt bekväm i papparollen 1 april, när det är dags för öringpremiären på västkusten, för att kunna vara hemifrån lite längre stunder.

Mitt stora problem nu är att vadarna läcker… Har sett lite olika tips på hur de kan fixas. Jag är mest nyfiken på hur jag hittar alla hål… Är inte sugen på att köpa sprillans nya denna säsongen (också). Fy på er vadarbyxorstillverkare för att ni inte kan göra vadarbyxor som håller. Så om någon har ett bra tips på ”hålsökning” i vadarbyxor, hör av er.

Första iPhone-gäddan

Samtidigt som den första snön faller utanför kontorsfönstret sitter helgens fisketur efter gädda färskt i minnet. Det var helt otroligt vackert väder vid sjön i lördags. Nästan så jag börjar fundera på om inte hösten är en favoritårstid. I alla fall dagar som dessa. Både flugspö och spinnspö var med i båten. Det blev ingen höjdartur ur fiskesynpunkt, endast en kilosgädda… Och det på spinnspö. Men jag fick lagt in första fångsten i den helt rykande färska iPhone-appen, Fishmember™. Det är en app gjord för sportfiskare som helst släpper tillbaka sin fisk men som på ett enkelt sätt vill behålla minnet av den i form av vikt, längd, fångstplats med mera. Kommer att finnas tillgänglig på app store ganska så snart. Håller på att beta-testa just nu… Det fina med denna app är möjligheten att koppla upp mot en server. Det gör det lätt att se, redigera, ta ut statistik med mera på webben när man kommit hem från fisketuren.

En liten förhandstitt på appen.

Avslutningscermoni 2010

Då var denna havsöringssäsongen till ända här på västkusten. I mitt tycke en av de bättre. Det blev inget nytt personbästa för mig, inte i storlek, och säkerligen inte i antal heller, men jämfört med förra säsongen så har det varit god tillgång på fisk. En del fina rapporter om västkustöring (I detta fall utanför Lysekil) på vikter över 4 kg gör kommande havsöringsfiske mycket spännande.

Ett sista farväl av havsöringssäsongen 2010 och en liten kastkurs för Patrik, Developer på MIN marknadsbyrå. (Foto: Niclas Rämje)

Roligaste upplevelsen detta havsöringsår var att jag fick en ny art, en Sik som tog flugan strax norr om Ljungskile. Hoppas på fler av denna sort framöver. Tråkigaste minnet är av ekonomisk karaktär då jag tidigt i år upptäckte att mina Vision-vadare läckte. Köpte ett par nya Vision Extreme med blixtlås som jag nu i slutet av säsongen kan konstatera håller tätt i dragkedjan, men det hjälper inte mycket eftersom det läcker in på andra ställen. Blir säkert billigare och bättre att rulla in mig i glad-pack framöver.

Som ett sista farväl till havsöringen 2010 passade jag på att gå ned till bryggan innan styrelsemötet den 30 september och lägga några kast. Blev mer en symbolisk handling än ett seriöst försök att få fisk men skönt att markera slutet på säsongen med fiske en vacker höstkväll.

En liten å

Lillån rinner mellan Vänern och Göta älv. Det är en fin liten å som fostrade mig in i flugfisket i de yngre tonåren. I det klara vattnet simmade regnbåge och en och annan Öring. Det var mina dagdrömmars å. Vacker som få.

När jag efter flera år av fiskedvala återigen tog fram mitt spö såg jag fram mot att återse denna flugfiskepärla. Till min stora sorg var det inte längre tillåtet att fiska i Lillån. Vattendraget hade till stora delar växt igen och ingen vakande hand skötte längre om henne. Ån glömdes bort.

När jag häromdagen tog en sväng förbi ån för att återuppleva gamla minnen såg jag med glädje att den skötande handen var tillbaka. Stora delar av ån är restaurerad och den gamla kvarndammen ned mot älven är riven och utgör inte längre ett vandringshinder. Kul att se ett så fint arbete.

Ett kärt återseende, Lillån mellan Vänersborg och Vargön.

Nyrestaurerad och fin, bara Öringen som saknas.

Jag  har dock inga större förhoppningar på att det kommer bli fiske i ån framöver. Det känns i varje fall väldigt avlägset eftersom öringstammen först måste växa sig stark.

Båge i Baltak

Efter en intensiv period med många brådskande projekt på jobbet fanns äntligen en lugn dag, naturligtvis dedikerad till fiske. Började dagen med ett inbokat möte hos barnmorskan för att se så att min nya fiskekompis mår som han, eller kanske hon, ska i magen. Sen bar det iväg.

Min tanke var att en onsdag måste vara perfekt. Så där lagom mitt i veckan för att inte alla ska kunna ta ledigt från jobb, skola och andra aktiviteter för att fiska. Men då tänkte jag fel. Stundvis kändes det som att fiska i ett köpcenter under mellandagsrean. Men nu hade jag tagit mig hela vägen till Baltak, så då skulle det fiskas.

Hur många fiskare ser du?

Sprang efter ett tag på fiskebroder Oskar med sin far. Härligt med far och son aktiviteter, det ska jag tvinga mitt blivande barn till! Oskar hade redan fått upp en Öring och en Regnbåge på en skimmrande grön nymf med guldskalle. Generös som han är fick jag en av dessa flugor.

Trots att strandbrinken på de flesta ställen kantades av långa, korta, tjocka och smala flugfiske entusiaster så lyckades jag komma ner till min favoritplats strax ovanför den nedersta bron. Knöt på den gröna nymfen och gjorde inte mer än ett par, kanske tre kast innan den orangefärgade fluglinan drog iväg under ytan. Ett motryck senare så var första bågen krokad. Det var en stark och fin fisk på en bit över kilot. Inget personbästa, men stark och pigg. (Personbästa Baltak, 4 kg prick). Efter att jag landat, och släppt tillbaka fisken, ville jag testa resten av ån. Och detta kanske är den största orsaken till att jag inte fick fler fiskar. Jag blir nämligen stressad av att jag fiskar så sällan, och då vill jag hinna testa hela ån när jag väl är på plats. Det blir naturligtvis inte så bra att springa från plats till plats och göra ett par snabba utlägg på varje ställe. Insåg allt för sent att jag inte var den lugna harmoniska flugfiskare som fångar fisk och njuter. Nu var jag den stressade, irriterade (glömde kaffet hemma) och ful-kastande idioten som skrämmer fisk bara genom att titta på vattnet. Och såna fiskare ska inga fiskar få! Så jag hoppade in i bilen och rullade hemåt innan ännu fler av mina favoritflugor fastnat i trädkronorna längs med ån… Jag behöver helt enkelt fiska oftare för att inte stressen ska ta överhand över njutningen.

Pigg och stark Baltakbåge

Ruskigt fiske

Efter att stått ut med Ullared i en och en halv timma, vilket jag hört är en lindrig form av Ullared-besök, så åkte vi vidare till svärföräldrarna i Tyringe. Regnet piskade och vattnet i Laholmsbukten skummade som nyvispad äggvita. Trots vädret bestämde jag mig för att på Lördagsmorgonen åka iväg till Helge å vid Gustavsfors. Jag har fått på tok för lite fiske i mig den senaste tiden.

Vackert höstväder, innan stormen bröt lös.

Väl framme konstaterade jag att vädret var hyfsat. Solen tittade till och med fram emellanåt. Eftersom jag inte har någon erfarenhet av fisket i Helge å så började jag fisket i ruta 1A. Det vill i mitt fall säga i en liten fors med en guldskalleförsedd nymf. Fiskade av några djuphålor utan att känna någonting. Bytte taktik till plan B. Färgglad streamer. Inte heller det gav något resultat… Och nu kom regnet, och med det blåsten, och med det kylan. Helt plötsligt befann jag mig i ett blött inferno med virvlande löv och händer som stelnade av kylan. +8 grader i september… Det är höst nu.

Det var lika bra att äta upp den medhavda matsäcken. På plats vid bilen träffade jag några andra blöta flugfiskare samt fiskemästaren själv. Ingen hade varit i närheten av fisk på hela dagen.

Men jag är nöjd. För det första fick jag på nära håll uppleva naturens krafter i form av starka kastvindar. Det är ganska mäktigt, speciellt när ett hällregn bidrar till en effektfull inramning. Sen så fick jag med mig några fisketips från fiskemästaren som säkert kommer till användning vid ett framtida besök. Så jag är nöjd… Men långt ifrån lycklig. Vid nästa besök hos svärföräldrarna ger jag mig inte förrän minst en båge är krokad. Så det så!

Fiske på TV

Någonting har hänt. Det kan möjligtvis vara så att de komersiella TV-kanalerna uppmärksammat att sportfisket omsätter cirka 2 miljarder kronor om året i Sverige. Det kan man sälja reklamplats på. Något jag för en gångs skull är glad för. Onsdagar torde vara höjdpunkten för den som vill bänka sig framför TV´n.

I dag, Onsdag den 1 september ser schemat ut som följer på TV4 sport:

• 16:30 Fantastiskt fiske med Mic…
• 17:00 Extremfiske
• 18:00 Fiske i Australien
• 21:30 På fisketur med Bård och…
• 22:05 Flugfiskeskolan

Andra program att notera är iFish på Viasat Explorer, River monsters på Discovery samt alla de olika fiskeprogram som visas på National Geographic. Det finns säkert många, många fler… Men dom missar jag eftersom kanalutbudet är begränsat.

Föråldrat flugfiske

Livet har sina svängningar, så också flugfisket. Eller så handlar det bara om en sen 30-års kris. Jag har precis beställt tweedkeps, traditionell brittisk fiskeväska med flugfodral i ull samt en slips där mönstret består av hoppande ”brown trout” växlat med gamla våtflugemönster, naturligtvis handvävt i äkta silke direkt från det förenande kungadömet i väst. Helt plötsligt är ultralätta spön i kolfiber med senaste komposittekniken, eller vadarbyxor med blixtlås INTE det som lockar. Nej, nu är det drömmen om förr. Den tid när gentlemän i skjorta och kostym flockades vid vattnet och pipröken låg tung över åarna som fångar mitt intresse.
Men varför detta tweedbegär?

Jag tror det handlar om en äkthet som fanns. Det var tiden när flugfisket verkligen var ett hantverk och det fortfarande fanns tusentals nya flugmönster att hitta på. Inte en massa varianter som det är idag och inte hyllvis med Kina-producerade spön och rullar.  Jag säger inte att det var bättre förr, i alla fall inte utrustningsmässigt, men jag vill mena att det nog inte är så tokigt att vandra den historiska vägen ett tag för att förstå varför det ser ut som det gör idag. Nu blir det ju lite fel, för jag kan inte radera den kunskap som jag redan inhämtat via webb, fisketidningar, fiskeprogram och inte minst egna erfarenheter vid vattnet. Men jag kan i alla fall ta mig tiden att försöka förstå ursprunget på min hobby, passion & livsstil.

En kittlande tanke, eller snarare en irriterat kliande tanke, är att jag troligtvis inte flugfiskat om jag vore född på farfars tid. Min farfar är 101 år, på den tiden var flugfiske dedikerat för överklassen. Och med mitt släktträd så skulle jag med största sannolikhet varit en dräng, möjligtvis en torpare. Med det i åtanke så kanske svaret på frågan om tweedbegäret är att jag vill göra revolt mot de gamla överklassfiskarna och visa att vem som helst får tillträde till flugfiskets magiska värld nu för tiden. Men nej, nu ska jag sluta blanda in samhällsklasser och gamla bondesamhällen. Jag vill helt enkelt bära tweedkeps för att jag tycker det är snyggt, och för att jag har en 30 års kris. Dessutom är klassiska fiskeväskor väldigt praktiska.

Höstfiske i strömmande vatten

Än är det ett tag kvar tills att löven faller och höstregnet slår ner över oss. Men den tiden kommer, och då gäller det att vara förberedd. Här presenteras ett par av de strömmande vatten söder om Vänern som ger vinterfrusna flugfiskare några timmars ro i själen.

Sommarbild från Baltak, inte så representabel för årstiden inlägget handlar om.

Ett av dessa vatten, Tidan vid Baltak, är ett fint exempel på en å som fungerar bra att fiska i under den kalla årstiden. Ja, den fungerar till och med bättre att fiska i under den kalla årstiden. Någon sa till mig en gång att när isen gör det svårt att vada, då är det bäst fiske i Tidan. Öringen är fredad från 1 oktober till och med den 30 november men regnbågen är fri att tas upp. Regnbågen håller vikter från strax under kilot till över 6 kilo och är, för att vara odlad fisk, av hyfsad kvalitet.

Flugfisket bedrivs på en sträcka av knappt 3 km där det både är strida strömmar och lugnflytande partier. I strömmarna kan det vara en god idé att testa på lite Tjecknymffiske. Andra bra flugval för Tidan är streamers i olika varianter, en variant som rekommenderas av den rutinerade Tidanfiskaren, Johan Klingberg, imiterar ett romkorn. Se hans bindbeskrivning här.

Värt att veta om fisket i Tidan är att det är långt ifrån säkert att du får vara ensam vid ån. Det är inte sällan som de bästa fiskeplatserna är upptagna. Så om du åker dit, var beredd på att jobba dig genom snåren för att hitta din egna favoritplats.

En annan å, som jag dessvärre inte fått möjlighet att testa tillräckligt, är Helge å. En å som för mig mest var förknippad med stor Gädda. Sträckan där flugfisket är tillåtet ligger vackert inbäddad i den småländska skogen, cirka en mil nordväst om Älmhult. Fisket är tillåtet fram till och med den 30 november. I ån finns förutom Regnbåge även Öring och Harr. De två senaste är fredade och ska ovillkorligen återutsättas. Både Öringen och Harren är ett resultat av fiskevårdsarbete sedan 1978 för att återställa den naturliga fiskfaunan efter år av försurning. Som lite kuriosa kan också nämnas att det finns Mal i åns vattensystem, som naturligtvis ska återutsättas om den fastnat på kroken… Något som en flugfiskare knappast behöver oroa sig för.

Precis som i Tidan är ån varierad med både strömmande och lugnflytande partier. Strömfisket vid den övre bron, bredvid fiskekortsautomaten sägs vara speciellt lovande för regnbåge men jag såg även en hel del fina vak i de mer lugnflytande partierna nedströms bron.

Fiskekort löses i automaten vid Bäckaholmen, att hitta dit kan vara ett äventyr i sig. Kortet kostar 140:-, automaten kan inte ge växel tillbaka. Av någon anledning måste man ta upp den fisk som fångas (dock ej Öring och Harr).

Bilbo, mirakel & en envis man

Vecka 32 var på väg att ta slut. Hela veckan hade jag hoppats in i det sista på att en kilosfisk skulle suga i sig min fluga, men det suget hade uteblivit. Öringen visade sig vara mycket svårlurad just denna vecka. Orsaken var ett flygfä med det latinska namnet bibionidae (Familjen Hårmygg). En svart mygga med lite rött ovanpå benen. Fisken struntade för det mesta i vackert presenterade dagsländor, trots bra kläckning. Nu var det den lilla, eller ganska stora faktiskt, myggan som Öringen valde att kalasa på. Vår norska fiskebroder som mer eller mindre har ån som hemmavatten hade aldrig sett den lilla svarta myggan förr, bara hört talas om en insekt som lokalt kallades för Bilbo som kunde få Öringen att bli superselektiv. Men aldrig i detta vatten, och aldrig under så lång tid som en vecka… Hela veckan gick mer eller mindre ut på att försöka hitta en passande imitation i flugasken. En resekamrat fick till det redan tidigt på veckan med en svart myra som säkert för fisken såg ut som en Bilbo för ett litet ögonblick, just det som behövdes för att den skulle ta flugan. Den fisken vägde 950 gram och saknade alltså 50 gram för att nå den magiska kilosgränsen. I min flugask fick främst en harkrank med bortklippta ben fungera som imitation, lagom fet och lång, ungefär så som Bilbon såg ut men utan det röda på benen. Den fungerade sådär… Fick några mindre öringar mellan 200 gram och uppemot ett halvkilo. Men medan min imitation mest lockade små fiskar så fick originalet stora fiskar ytan att skälva då de med full kraft dränkte insekten i sina käftar. Veckan gick och slutet var nära, närmare bestämt några timmar bort. Tröttheten började ta överhand efter sista middagen med fiskesällskapet och tanken var att det nog var skönast att skippa sista fisket och vila istället. Men som så många gånger förr tog abstinensen vid innan huvudet landade på kudden och jag tog bilen till ett ställe i ån där jag sett gott om kilosfisk.

Ån en vacker dag i augusti

Jag vadade ut i det kristallklara vattnet. Ytan låg blank och endast strömmen störde ytan på vissa ställen så att små krusningar uppstod. Ja, ytan låg blank… Inte ett vak. Men kvällen var magisk på något vis. Solen strilade mellan molnen och temperaturen hade kommit ner till behagliga 18 grader. Jag hittade min plats i mitten av ån. På den ena sidan var botten leopardmönstrad av sjögräs, sten och sjunkna trädstammar och på den andra sidan grundade det upp och botten där bestod mest av slät sand. Mitt intresse föll på den sidan där gömställena fanns för fisken. Ett vak… och ett tjugotal kast på det vaket så ställde jag mig för att beundra landskapet och började så smått inse det faktum att största fisken i år blev en halvkilosfisk. Då sker ett mirakel! Ett tiotal meter vid sidan om mig på den kanten utan något skydd för fisken syns ett litet sörplande i ytan… Inget plaskvak som för Bilbon, mer som ett försiktigt sländvak från stor fisk. Och där stod den, min sista chans. En vakande fisk inom en kastländs avstånd. Jag såg den och uppskattade storleken till runt 7–800 gram. Kunde bli en bra sista fisk även om kilosgränsen kändes avlägsen. En snabb titt på ytan avslöjade små sländor som kläckte. För första gången på hela veckan trodde jag mig ha en chans att få fisk på något annat än en halvdan Bilboimitation. Jag knöt fast en Blue Dun storlek 16 och rörde armen i en försiktig rörelse som resulterade i en mjukt fallande fluga tre meter framför fisken. Djupet där fisken stod var inte mer än halvannan meter så jag antog att synfältet uppåt var kraftigt begränsat. Flugan flöt i sakta mak förbi Öringen som inte visade något intresse. Ytterligare en presentation och fisken tittade i alla fall på flugan genom att simma under den, men hugget uteblev. Efter flera prov med olika storlekar på dagsländor började hoppet att sina. Jag funderade på att gå närmre för att i alla fall få en bättre titt på fisken, även om det inte var i håven. Kanske var det ändå en kilosfisk som stod där. Det lilla djupet kanske gjorde att ljuset bröts på ett sätt som fick fisken att verka mindre… Nä, jag gjorde ett sista försök med en nymf. Fisken vakade trots allt mycket sparsamt, bara tre vak på den halvtimma som hade förlöpt. Valet föll på en imitation av brun forsslända med guldskalle. Det slog mig vid detta laget att min envishet kanske inte skulle belöna sig. Benen började domna i det kalla vattnet och kroppen reagerade inte ens längre med förhöjd puls när jag tittade på Öringen, det var som att jag visste att den inte skulle gå att fånga. Nymfen flöt förbi på en meters avstånd från fisken i första kastet. Ett litet intresse fanns visst, för Öringen simmade halvvägs men vände därefter tillbaka till sin plats. Ett andra försök, denna gången lite närmre. Nymfen flöt förbi och jag skulle ge upp… Då, ett andra mirakel. Fisken vänder tvärt ner mot nymfen och suger tag. Dunk i linan och därefter en snabb rusning på cirka 25 meter. Sådär lagom långt så att större delen av fluglinan var borta från rullen. Kampen hade äntligen vänts till min favör. Eller i alla fall till en klart mycket bättre chans. Jag satte press på kroken och fick tillbaka halva linan. Ytterligare en rusning, om än inte så lång. Mer press och jag började återigen få fisken inom synhåll. Det kändes definitivt som en kilosfisk. På nära håll såg jag nu fisken med den vackra gyllenbruna kroppen och de markanta svarta prickarna. Det var en kilosfisk… Under knappt tio minuter pågick matchen. Sista dagen, sista timmen och matchen vanns av mig.

Anm: Vid närmare eftersök efter den mystiska insekten kan jag konstatera att det lokala namnet Bilbo antingen är en missuppfattning eller en fri tolkning av det rätta namet som är Bibio.

Vill du läsa mer om insektsfamiljen bibionidae, eller Bilbo som vår lokala fiskebroder kallade den, klicka här>>