Fiske på TV

Någonting har hänt. Det kan möjligtvis vara så att de komersiella TV-kanalerna uppmärksammat att sportfisket omsätter cirka 2 miljarder kronor om året i Sverige. Det kan man sälja reklamplats på. Något jag för en gångs skull är glad för. Onsdagar torde vara höjdpunkten för den som vill bänka sig framför TV´n.

I dag, Onsdag den 1 september ser schemat ut som följer på TV4 sport:

Andra program att notera är iFish på Viasat Explorer, River monsters på Discovery samt alla de olika fiskeprogram som visas på National Geographic. Det finns säkert många, många fler… Men dom missar jag eftersom kanalutbudet är begränsat.

Annonser

Föråldrat flugfiske

Livet har sina svängningar, så också flugfisket. Eller så handlar det bara om en sen 30-års kris. Jag har precis beställt tweedkeps, traditionell brittisk fiskeväska med flugfodral i ull samt en slips där mönstret består av hoppande ”brown trout” växlat med gamla våtflugemönster, naturligtvis handvävt i äkta silke direkt från det förenande kungadömet i väst. Helt plötsligt är ultralätta spön i kolfiber med senaste komposittekniken, eller vadarbyxor med blixtlås INTE det som lockar. Nej, nu är det drömmen om förr. Den tid när gentlemän i skjorta och kostym flockades vid vattnet och pipröken låg tung över åarna som fångar mitt intresse.
Men varför detta tweedbegär?

Jag tror det handlar om en äkthet som fanns. Det var tiden när flugfisket verkligen var ett hantverk och det fortfarande fanns tusentals nya flugmönster att hitta på. Inte en massa varianter som det är idag och inte hyllvis med Kina-producerade spön och rullar.  Jag säger inte att det var bättre förr, i alla fall inte utrustningsmässigt, men jag vill mena att det nog inte är så tokigt att vandra den historiska vägen ett tag för att förstå varför det ser ut som det gör idag. Nu blir det ju lite fel, för jag kan inte radera den kunskap som jag redan inhämtat via webb, fisketidningar, fiskeprogram och inte minst egna erfarenheter vid vattnet. Men jag kan i alla fall ta mig tiden att försöka förstå ursprunget på min hobby, passion & livsstil.

En kittlande tanke, eller snarare en irriterat kliande tanke, är att jag troligtvis inte flugfiskat om jag vore född på farfars tid. Min farfar är 101 år, på den tiden var flugfiske dedikerat för överklassen. Och med mitt släktträd så skulle jag med största sannolikhet varit en dräng, möjligtvis en torpare. Med det i åtanke så kanske svaret på frågan om tweedbegäret är att jag vill göra revolt mot de gamla överklassfiskarna och visa att vem som helst får tillträde till flugfiskets magiska värld nu för tiden. Men nej, nu ska jag sluta blanda in samhällsklasser och gamla bondesamhällen. Jag vill helt enkelt bära tweedkeps för att jag tycker det är snyggt, och för att jag har en 30 års kris. Dessutom är klassiska fiskeväskor väldigt praktiska.

Höstfiske i strömmande vatten

Än är det ett tag kvar tills att löven faller och höstregnet slår ner över oss. Men den tiden kommer, och då gäller det att vara förberedd. Här presenteras ett par av de strömmande vatten söder om Vänern som ger vinterfrusna flugfiskare några timmars ro i själen.


Sommarbild från Baltak, inte så representabel för årstiden inlägget handlar om.

Ett av dessa vatten, Tidan vid Baltak, är ett fint exempel på en å som fungerar bra att fiska i under den kalla årstiden. Ja, den fungerar till och med bättre att fiska i under den kalla årstiden. Någon sa till mig en gång att när isen gör det svårt att vada, då är det bäst fiske i Tidan. Öringen är fredad från 1 oktober till och med den 30 november men regnbågen är fri att tas upp. Regnbågen håller vikter från strax under kilot till över 6 kilo och är, för att vara odlad fisk, av hyfsad kvalitet.

Flugfisket bedrivs på en sträcka av knappt 3 km där det både är strida strömmar och lugnflytande partier. I strömmarna kan det vara en god idé att testa på lite Tjecknymffiske. Andra bra flugval för Tidan är streamers i olika varianter, en variant som rekommenderas av den rutinerade Tidanfiskaren, Johan Klingberg, imiterar ett romkorn. Se hans bindbeskrivning här.

Värt att veta om fisket i Tidan är att det är långt ifrån säkert att du får vara ensam vid ån. Det är inte sällan som de bästa fiskeplatserna är upptagna. Så om du åker dit, var beredd på att jobba dig genom snåren för att hitta din egna favoritplats.

En annan å, som jag dessvärre inte fått möjlighet att testa tillräckligt, är Helge å. En å som för mig mest var förknippad med stor Gädda. Sträckan där flugfisket är tillåtet ligger vackert inbäddad i den småländska skogen, cirka en mil nordväst om Älmhult. Fisket är tillåtet fram till och med den 30 november. I ån finns förutom Regnbåge även Öring och Harr. De två senaste är fredade och ska ovillkorligen återutsättas. Både Öringen och Harren är ett resultat av fiskevårdsarbete sedan 1978 för att återställa den naturliga fiskfaunan efter år av försurning. Som lite kuriosa kan också nämnas att det finns Mal i åns vattensystem, som naturligtvis ska återutsättas om den fastnat på kroken… Något som en flugfiskare knappast behöver oroa sig för.

Precis som i Tidan är ån varierad med både strömmande och lugnflytande partier. Strömfisket vid den övre bron, bredvid fiskekortsautomaten sägs vara speciellt lovande för regnbåge men jag såg även en hel del fina vak i de mer lugnflytande partierna nedströms bron.

Fiskekort löses i automaten vid Bäckaholmen, att hitta dit kan vara ett äventyr i sig. Kortet kostar 140:-, automaten kan inte ge växel tillbaka. Av någon anledning måste man ta upp den fisk som fångas (dock ej Öring och Harr).

Bilbo, mirakel & en envis man

Vecka 32 var på väg att ta slut. Hela veckan hade jag hoppats in i det sista på att en kilosfisk skulle suga i sig min fluga, men det suget hade uteblivit. Öringen visade sig vara mycket svårlurad just denna vecka. Orsaken var ett flygfä med det latinska namnet bibionidae (Familjen Hårmygg). En svart mygga med lite rött ovanpå benen. Fisken struntade för det mesta i vackert presenterade dagsländor, trots bra kläckning. Nu var det den lilla, eller ganska stora faktiskt, myggan som Öringen valde att kalasa på. Vår norska fiskebroder som mer eller mindre har ån som hemmavatten hade aldrig sett den lilla svarta myggan förr, bara hört talas om en insekt som lokalt kallades för Bilbo som kunde få Öringen att bli superselektiv. Men aldrig i detta vatten, och aldrig under så lång tid som en vecka… Hela veckan gick mer eller mindre ut på att försöka hitta en passande imitation i flugasken. En resekamrat fick till det redan tidigt på veckan med en svart myra som säkert för fisken såg ut som en Bilbo för ett litet ögonblick, just det som behövdes för att den skulle ta flugan. Den fisken vägde 950 gram och saknade alltså 50 gram för att nå den magiska kilosgränsen. I min flugask fick främst en harkrank med bortklippta ben fungera som imitation, lagom fet och lång, ungefär så som Bilbon såg ut men utan det röda på benen. Den fungerade sådär… Fick några mindre öringar mellan 200 gram och uppemot ett halvkilo. Men medan min imitation mest lockade små fiskar så fick originalet stora fiskar ytan att skälva då de med full kraft dränkte insekten i sina käftar. Veckan gick och slutet var nära, närmare bestämt några timmar bort. Tröttheten började ta överhand efter sista middagen med fiskesällskapet och tanken var att det nog var skönast att skippa sista fisket och vila istället. Men som så många gånger förr tog abstinensen vid innan huvudet landade på kudden och jag tog bilen till ett ställe i ån där jag sett gott om kilosfisk.


Ån en vacker dag i augusti

Jag vadade ut i det kristallklara vattnet. Ytan låg blank och endast strömmen störde ytan på vissa ställen så att små krusningar uppstod. Ja, ytan låg blank… Inte ett vak. Men kvällen var magisk på något vis. Solen strilade mellan molnen och temperaturen hade kommit ner till behagliga 18 grader. Jag hittade min plats i mitten av ån. På den ena sidan var botten leopardmönstrad av sjögräs, sten och sjunkna trädstammar och på den andra sidan grundade det upp och botten där bestod mest av slät sand. Mitt intresse föll på den sidan där gömställena fanns för fisken. Ett vak… och ett tjugotal kast på det vaket så ställde jag mig för att beundra landskapet och började så smått inse det faktum att största fisken i år blev en halvkilosfisk. Då sker ett mirakel! Ett tiotal meter vid sidan om mig på den kanten utan något skydd för fisken syns ett litet sörplande i ytan… Inget plaskvak som för Bilbon, mer som ett försiktigt sländvak från stor fisk. Och där stod den, min sista chans. En vakande fisk inom en kastländs avstånd. Jag såg den och uppskattade storleken till runt 7–800 gram. Kunde bli en bra sista fisk även om kilosgränsen kändes avlägsen. En snabb titt på ytan avslöjade små sländor som kläckte. För första gången på hela veckan trodde jag mig ha en chans att få fisk på något annat än en halvdan Bilboimitation. Jag knöt fast en Blue Dun storlek 16 och rörde armen i en försiktig rörelse som resulterade i en mjukt fallande fluga tre meter framför fisken. Djupet där fisken stod var inte mer än halvannan meter så jag antog att synfältet uppåt var kraftigt begränsat. Flugan flöt i sakta mak förbi Öringen som inte visade något intresse. Ytterligare en presentation och fisken tittade i alla fall på flugan genom att simma under den, men hugget uteblev. Efter flera prov med olika storlekar på dagsländor började hoppet att sina. Jag funderade på att gå närmre för att i alla fall få en bättre titt på fisken, även om det inte var i håven. Kanske var det ändå en kilosfisk som stod där. Det lilla djupet kanske gjorde att ljuset bröts på ett sätt som fick fisken att verka mindre… Nä, jag gjorde ett sista försök med en nymf. Fisken vakade trots allt mycket sparsamt, bara tre vak på den halvtimma som hade förlöpt. Valet föll på en imitation av brun forsslända med guldskalle. Det slog mig vid detta laget att min envishet kanske inte skulle belöna sig. Benen började domna i det kalla vattnet och kroppen reagerade inte ens längre med förhöjd puls när jag tittade på Öringen, det var som att jag visste att den inte skulle gå att fånga. Nymfen flöt förbi på en meters avstånd från fisken i första kastet. Ett litet intresse fanns visst, för Öringen simmade halvvägs men vände därefter tillbaka till sin plats. Ett andra försök, denna gången lite närmre. Nymfen flöt förbi och jag skulle ge upp… Då, ett andra mirakel. Fisken vänder tvärt ner mot nymfen och suger tag. Dunk i linan och därefter en snabb rusning på cirka 25 meter. Sådär lagom långt så att större delen av fluglinan var borta från rullen. Kampen hade äntligen vänts till min favör. Eller i alla fall till en klart mycket bättre chans. Jag satte press på kroken och fick tillbaka halva linan. Ytterligare en rusning, om än inte så lång. Mer press och jag började återigen få fisken inom synhåll. Det kändes definitivt som en kilosfisk. På nära håll såg jag nu fisken med den vackra gyllenbruna kroppen och de markanta svarta prickarna. Det var en kilosfisk… Under knappt tio minuter pågick matchen. Sista dagen, sista timmen och matchen vanns av mig.

Anm: Vid närmare eftersök efter den mystiska insekten kan jag konstatera att det lokala namnet Bilbo antingen är en missuppfattning eller en fri tolkning av det rätta namet som är Bibio.

Vill du läsa mer om insektsfamiljen bibionidae, eller Bilbo som vår lokala fiskebroder kallade den, klicka här>>

Jakten på mitt egna Nya Zeeland

Sitter o drömmer mig bort i ett reportage om flugfiske efter öring från Nya Zealand. Kristallklara små vattendrag med en magnifik natur. Som läget är just nu så finns det en möjlighet att jag kan åka dit om ett par år, i höst ska jag bli pappa och det får gå före. Pratade med min sambo om att jag vill åka till Nya Zealand som tyckte att jag får åka vart jag vill. Men samvetet över att lämna en mamma ensam med ett litet barn fick mig att i ett svagt ögonblick lova en tur till Ullared som plåster på såren… Antagligen mina samvetssår, men ändå.

Tills den dagen jag sitter på flyget till NZ så nöjer jag mig med att hitta pärlor här i Norden. Om några dagar bär det iväg till Oppland i Norge. Ser risigt ut på väderkartan, så alla de vitala kläderna har fått genomgå en grundlig impregnering. Jag håller inte särskilt hårt på traditioner i vanliga fall, men vecka 32 har blivit något av en helig högtid. Det som lockar är chansen till stor strömlevande öring som tar på torrfluga. Förra året var något av en besvikelse då det inte kläckte insekter förrän sista dagen. Kompisen tog visserligen en skapligt fin öring på knappa kilot. Men i denna å är det jag som har rekordet på 1265 gram. Det vill jag slå i år.

Who valley soldiers

Veckan efter midsommar åkte jag och en vän till Vemdalen. Min vän, Klas, flugfiskade mycket som ung men har precis som jag haft ett längre uppehåll för studier, fest och krogragg. Men nu fick jag äntligen med Klas upp till de lite mer nordliga delarna av Sverige. Ok, jag vet att en stor del av er tycker att folk från Sveg är sörlänningar, men för mig är det ganska långt norrut. Klas har en stuga i Vemdalen som används flitigt på vintern, sommaren var ett oprövat kort. Vi hade hört talas om Sälströmmen i Veman som skulle hålla grov harr och en del öring så det blev första anhalten. Efter lite smygande och spanande hittade vi lite vakande harr, men det var mest småfisk. Jag måste säga att jag var lite besviken. Tyckte inte att Sälströmmen levde upp till sitt rykte, vare sig fiskemässigt eller som naturupplevelse, så vi gav oss ut på jakt efter nya vatten redan andra dagen. Och vilka vatten vi hittade!

Kristallklara åar, strida små forsar, lugna pooler och fjällvatten där öringen vakade febrilt. Det blev inte så mycket harr, en liten på 25, men öring fanns det mer av. Den största öringen togs i en av tjärnarna på högre höjd. Det var en gyllengulröd 36 cm fin fisk som faktiskt fick åka med hem till stekpannan. Detta var ett sånt tillfälle när fisken inte bara skulle avnjutas i en duell utan även tillsammans med en god öl i fjällstugan. För övrigt så hade vi ett toppenfiske efter mindre öring upp till 32 cm i en av åarna. Summa summarum blev det några riktigt fina dagar och en bra start på årets torrflugesäsong.

När jag blir stor

Vilken inbiten sportfiskare drömmer inte om att kunna arbeta med sin hobby. Det är få förunnat och inte helt enkelt att lyckas, det vet jag! Visserligen har jag ett jobb som jag trivs med. Tillsammans med några kollegor driver vi en reklambyrå där jag är Art Director. Men längtan till vattnet gör det ibland svårt att fokusera på jobbet och suget efter att få arbeta med fiske tar överhand. Hitills så har flera projekt både startats och avslutats av olika anledningar. Den största anledningen är nog som för många andra ekonomin. Jag har idag ett jobb med normal lön, men det tog många år att jobba mig hit. Ska jag orka ta den resan en gång till… Några av de projekt som jag har sysslat med är till dags dato:

Artificiell å
Det finns mycket dåliga möjligheter till strömfiske i små åar runt om där jag bor. de närmsta ställena är Säveån och Tidan med Baltak, men restiden förtar en del av nöjet. Inspirerad av bland annat Norrbyströmmen och Harasjömålas flugström har jag satt ihop dokumentation för hur vattnet skulle se ut och tagit fram en affärsmodell. Problemet här är att jag inte kan hitta lämplig mark. Från början tänkte jag mig att pumpa vatten från en källa och återcirkulera detta, men det har visat sig vara lite mer komplicerat än så. Så nu vill jag hitta en sjö som jag kan pumpa vatten ifrån med rätt topografi runt om.

Importera flugspön och rullar
Tog hem några testserier från Kina men insåg snabbt att jag inte vill sälja dussinkvalitet som dessutom påverkar miljön negativt med långväga frakter. Har varit i kontakt med några svenska kompositföretag för spötillverkning, men om dom i Kina säger -Vi kan fixa allt, så säger man i Sverige -Nä, det tror jag inte vi kan. En annan aspekt är att de Kinesiska tillverkarna inte tänker så mycket själva, allt görs enligt dina ritningar, men inga förbättringsförslag kommer från tillverkaren.


Fisketidning
Kanske ett av de mer svår-roddade projekten. Jag vet redan att tidningsmarknaden är en aningen överhettad. Men jag satte ihop en affärsmodell och ett förslag på layout och kontaktade några tidningsförlag. Ett nappade och förslaget skulle tas upp på ett kommande möte, sen hörde jag inget mer…

MEN… Nu håller jag på med ett annat projekt. Och detta blir det verklighet av. Tyvärr så kommer det nog att kosta mer än det smakar, eller rättare sagt mer än jag tjänar på det. Men vem vet, det kanske kan led mig ett steg närmre drömmen, att arbeta med sportfiske. Mer om detta projekt när det är klart.