Minnen från Härjedalen

Det var tänkt att detta inlägg skulle ha kommit upp på bloggen för flera månader sedan. Men jag har haft bättre saker för mig än att sitta vid datorn. Som att fiska till exempel… Nåja, här kommer det i alla fall. Årets fiskeresa till Härjedalen!

Jag börjar berättelsen vid vår ankomst till den första planerade destinationen, Ekbergs fiske. Det var en kall ankomst detta året. Termometern visade 8 grader trots att det var veckan efter midsommar. Inne hos Ekberg fick vi höra en klagosång om hur kylan kommit tillbaka och fisket dött av. Och visst var det lite trögfiskat, i alla fall om man som jag mest försökte med torrfluga.


En av de små, men stridbara öringarna i Norr Veman har fastnat på kroken. Foto: Oskar Hagelin

Efter att ha packat in våra väskor i stugan och sorterat ut den fiskeutrustningen som skulle med åkte vi till Norr Veman. Det är här vi har vårt uppvärmningsheat inför de kommande dagarna. Lite lagom trött i benen efter den 7 timmar långa bilresan skuttade vi, om än lite stelbent, fram över grästuvorna till ån. Jag har en favoritplats som numera är tradition att besöka. Här brukar öringen alltid ta torrt. Så var det i år också. Fisken i ån är inte så storvuxen, ett par, tre hekto. Visst finns det större, men som första fiskeställe på resan så är det roligare att få fiska av sig lite, även om storleken inte imponerar. Hur som helst så fick jag en trevlig stund med ett klass 3 spö i handen.

Den sista dagen på förra årets resa hit fann vi en å som vi tyvärr inte hann fiska i så mycket. Stora delar av vintern har gått åt till att kolla på Google Maps och att söka efter information om den ån. Det var en liten, otroligt vacker å där vi nu hade fått rapporter om öring på över kilot. Så den givna, andra platsen att fiska på var här. Visst låg den där lika vacker som i fjol, men några saker visade sig vara annorlunda än i de bilder som jag gått och närt i minnet under vinterhalvåret. För det första så var det kallare och det kläckte sparsamt med insekter. Men den stora skillnaden var att jag i mina tankar inbillat mig att det var en ganska okänd och orörd å. Så var inte fallet. Jag mötte både metare, spinnfiskare och andra flugfiskare där. Visst, det är fortfarande en otroligt vacker å, och där finns säkert stor fisk. Men förväntningarna var högt ställda så ån fick svårt att leva upp till de solskensskimmrande bilder jag fick vid förra årets besök. Det dröjde inte många timmar innan vi satt i bilen på väg till ett annat vatten.


Å
n som inte var så okänd trots allt. Foto: Oskar Hagelin

Vi hamnade vid Mittån. Denna å hade vi ett fint fiske vid… Förra året. Detta året kändes allt så mycket trögare. Inte konstigt kanske, det är svårt att jämföra en 20 grader varm dag med luften full av sländor och en småkylig dag som denna med ett fåtal nykläckta flygfän. Nu var det ju inte så att vi inte fick fisk. Jag fick bland annat en fin harr på 48 cm vid utloppet till Grundsjön. Men när flera faktorer samverkar, så som kyla, frånvaro av vak, samt att flera av de fiskar vi fick upp var skadade i munnen efter tidigare bataljer med krokar. Ja, då tyckte jag att det kunde få räcka med fiske för den dagen. Det tyckte även mitt resesällskap, Oskar och Klas. Sagt och gjort hoppade vi in i bilen för att möta stugvärmen i Vemdalen och ta en titt på kartan för nästa dags äventyr.


I
 Rånden hittade vi herr Harr. Foto: Oskar Hagelin

Vid  Rånden, en å som rinner ut i Ljusnan vid Ransjö hittade vi herr Harr. Vi hade läst om att ån kunde erbjuda ett bra harrfiske med chans till fin öring. Just Harren var mest på hugget även om Klas med sin nya favoritfiskestil, streamer krokade några öringar. Bäst utdelning hade vi strax uppströms utloppet i Ljusnan.

Strömmarna vid Linsell lät sig också prövas. Själva området är väldigt naturskönt, och vi lyckades faktiskt pricka en av de större kläckningarna av åsandslända. Denna gjorde dock varken till eller från på fisket. Vi hade hört om ännu större kläckningar veckan innan vi kom och antog att fisken nu var mer kräsen. Här behövdes det serveras både förrätt, huvudrätt och efterrätt på samma gång om fisken skulle börja äta från ytan. Vi gick dock inte lottlösa härifrån. Men någon trofé att visa upp för familjen blev det inte. Vi pratade med några killar som fiskat på platsen i över tjugo år. Fisket har blivit klart mycket sämre de senaste åren. När jag nu läser på fiskevårdsområdets hemsida så lyser det igenom att besökarna i allmänhet tycker att det tas upp för mycket fisk ut vattnet. Jag hoppas att dom tar detta på allvar och inför strängare restriktioner på fisket. En så här vacker plats är värd att ha ett bättre fiske.


V
ackert så det förslår vid Linsellborren. Foto: Oskar Hagelin

Vi avslutade i alla fall årets resa med ett leende på läpparna. Det var vackra platser vi besökte, även om fisket inte riktigt levde upp till förväntningarna. Men det är väl så det ska vara, man kan inte alltid pricka rätt. Nästa år… Då prickar vi rätt!

Annonser

Höstfiske i Vänneån

Jag vaknar i Tyringe på Lördagen och ser genom fönstret att det regnar och blåser. Hösten är här. Innan avfärden hemifrån hade jag gjort klart att lördagen skulle dedikeras till fiske i Vänneån, men suget avtog i takt med att vinden ökade. Stackars sambo och son som fick se en bitter man den dagen, även om dom fick med mig ut på shopping. Nå väl. En promenad längs de små öringbäckarna gav mig tillbaka humöret. Och ännu bättre kändes det när Söndagsmorgonen bjöd på lätt molnighet och svaga vindar.

Fisket i Vänneån pågår fram till sista september så detta var troligen sista chansen för i år att fiska där. Ja, kanske rent av sista chansen att fiska efter strömlevande brunöring för denna säsong. Jag svängde in vid det röda huset där Martin som driver Sunnedamms sportfiske håller hus. Där har han förutom försäljning av fiskekort, både till sitt egna vatten och till resten av Vänneån, även lite flugor och tafsar. Vi pratade en stund om livet i vattnet och jag avslutade med att köpa med mig ett par getingar och några streamers. Varför vet jag inte, men streamerfisket har aldrig riktigt tilltalat mig. Det är ju uppenbart att de stora fiskarna hellre tar en fet streamer än en liten lus på ytan… Om inte ytan är full av löss förstås. Visst, själva känslan när en fisk tar en liten insektsimitation är häftig. Speciellt om fisken, öring i detta fall, är runt kilot. Men denna gång fanns det tre streamers i asken. Två färgglada från Martins fiskeshop och en svart, kvarglömd från något tidigare streamerförsök i Norge.

Jag brukar fiska uppströms Sunnedamms Sportfiskeanläggning och upp mot Åbacka. Det blir en ganska lång sträcka där jag säkert kommer att hitta fler favoritställen än de jag har idag.

På ytan syntes ingen aktivitet, men jag gav getingen en chans. Dock utan någon som helst reaktion. Jag plockade mig igenom asken av höstdelikatesser. Myror, skalbaggar och andra proteinladdade imitationer. Inget lockade upp öringen. Nä, om jag ändå skulle stå här vid ån och njuta av lugnet så kunde det lika gärna hänga en streamer på tafsen. Jag prövade de jag precis köpt i fiskeshoppen. Lika lite reaktion med dessa. Men hur var det nu. Hade jag inte en svart streamer. Den kvarglömda. Jo visst. Jag knöt på den och började streamerfisket på det sätt som jag antog att man gör. Redan på andra försöket sög det tag i linan. Om än mycket försiktigt. Jag hade antagligen inte tillräckligt mycket tilltro till flugan, för hugget överraskade och mothugget blev allt annat än bra. Nu visste jag i alla fall att det stod en fisk mellan de två träden. Om jag fiskade mig nedströms under en timma och sedan kom tillbaka kanske den skulle hugga igen. Jag gick tio meter nedströms och fortsatte mitt streamande. Här stod det också fisk. En plogvåg avslöjade att streamern väckt någons intresse och adrenalinet gjorde mig redo för mothugg. Efter en svag, mycket svag sträckning i linan gjorde jag mothugget utan att egentligen vara säker på att det var fisken som smakat på flugan. Men det var det. När jag efter ett tag fick upp öringen till ytan inser jag att det är min största brunöring någonsin. Mitt gamla rekord på 1265 gram skulle, om jag lyckades landa fisken, vara slaget med råge. Och det av en gyllenbrun, perfekt öring från en liten skogså. Efter en kamp där både mitt klass 4 spö och min otränade handled fick bekänna färg håvades fisken. Visst är det konstigt. Men känslan efter att ha landat fisken är obeskrivlig. Det är ren lycka. Jag begrundade öringens kraftfulla anlete innan han fick simma tillbaka.

Efter det hade jag på några fler på samma streamer. Bland annat den som stod mellan träden som jag tidigare missat. Alla tog ytterst försiktigt och jag klarade inte av att få upp någon mer. Men vad gjorde det. Den kvällen fick sambo och son se en mycket glad far.