Där satt den!

Förra veckan följde jag slaviskt SMHIs väderprognos via min smartphone med extra noggrann koll på söndagen. Jag har inte haft möjlighet att fiska havsöring sedan premiären för tre veckor sedan, och de gånger jag blötte flugan då resulterade inte i något annat än kalla och stela händer. Nu visade SMHIs app uppemot 12 grader, strålande sol och svaga sydvästliga vindar. Med andra ord ett väder som passar mig, och förhoppningsvis våröringen, perfekt.

Strax efter åtta på morgonen hämtade mitt fiskesällskap upp mig och vi tog sikte mot det stora blå. Exakt var vid det stora blå hade vi inte gjort klar för innan så diskussionen i bilen handlade om var dagens fiske skulle förläggas. Saxenhof dök upp som första alternativ. En trevlig sträcka där chansen att få fiska för sig själv är stor. Fisket har dock varit ganska ostabilt där. Vissa gånger kanon, andra gånger kalkon. Restenäs ö och Strande ö var nästa alternativ. Här brukar det vara mycket folk, av förklarliga skäl eftersom det finns flera mycket bra hotspots för havsöring längs med öarna. Denna gång valde vi att köra förbi öarna eftersom det extremt låga vattnet gjorde att många av de bästa platserna låg på land. Efter ytterligare en stunds funderande föll valet på badplatsen i Lyckorna.

piren
P
iren vid Lyckorna badplats är ett bra ställe att stå på om vadarna läcker…

Ljungskileviken erbjuder mycket fina möjligheter till ett lyckat havsöringsfiske vilket märks när man ska hitta sin fiskeplats. Längs med den norra sidan av viken från Ulvön och in mot Ljungskile finns många fina platser som en solig helgdag ockuperas av allehanda spöfiskare. Den södra sidan av viken upplever jag inte som riktigt lika ”het”, så här går det många gånger att hitta gott om utrymme för fluglinan att skära genom luften.

Badplatsen i Lyckorna lockade oss av flera olika anledningar. Dels så har jag flera gånger haft ett toppenfiske på borstmask här och dels så läckte mina vadare efter en halvdan lagning. Det senare skulle betongpiren råda bot på eftersom jag då slapp att vada.

Redan efter ett par kast ryckte det i linan. Öringen nafsade lite försiktigt på borstmasken men ville inte fastna. Jag kunde i det klara vattnet se hur öringar simmade förbi och patrullerade av stranden i jakt på föda. Det visade sig även genom mängder med vak. Det är en skön känsla att se fisk och veta att den finns… Det är en mindre skön känsla att inte få dem att hugga. Jag bytte fluga några gånger, förlängde tafsen och tog i lite extra för att nå ut långt till det stråk där öringen vakat som mest. Jag testade det mesta, allt från små anonyma flugor till skrikiga 80-talsfärger. Till slut satt det återigen en borstmask på tafsen.

Rycket i linan kom när jag var som minst fokuserad och försökte se om mitt fiskesällskap fått något. Som tur var krokade öringen sig själv och jag kunde snart håva en laglig, blank och fin öring. Hur laglig den var vet jag inte. MIn tanke var att fotografera årets första öring för bloggen, men eftersom du säkert sett hundratals bilder på medelstor havsöring vi detta laget så fick den istället simma tillbaka utan att posera.

skrikigt
N
är inget annat fungerade testades något riktigt skrikigt, som hämtat från 80-talets klädmode.

Rapporter om det fina havsöringsfisket hade haglat in över mig den senaste veckan. Det skulle enligt reportagen inte vara frågan om ensiffriga fångster, utan i många fall tvåsiffrigt. Så blev det även för oss. I alla fall om man ser till själva siffran. Vi fick 2 öringar var… Men även ett ensiffrigt fiske känns bra och det ser riktigt lovande ut för de kommande veckorna.

Läs gärna mer om havsöringsfisket på västkusten i länsstyrelsens fiskeguide (http://bit.ly/15yNXht).

Annonser

Premiär med lodjur och odjur

Förväntingarna var inte så höga som det brukar vara inför havsöringspremiären på västkusten. Kylan har tagit ett bastant järngrepp över hela landet och kvicksilvret har bara letat sig upp några grader över nollan de senaste veckorna. Så redan i förväg kändes det som att ett trögt öringfiske var att vänta.

Vi var tre tappra krigare som gick upp i ottan och ignorerade att termometern stod på tio minusgrader. Till vår hjälp hade vi solen som redan efter några minuter spred värme över öringpremiären. Vår första anhalt skulle vara det ”Hemliga stället” strax utanför Svanesund. Ett fantastiskt fint ställe med en lång sträcka leopardbotten i varierande djup.

På vägen ut, i höjd med Lilla Edet fick vi göra ett oväntat tvärstopp. Vid ett kalhygge strax intill vägen stod ett Lodjur och såg sig omkring. Jag rusade ur bilen och högg tag i kameran men fumlade till det och missade totalt chansen att fånga ett lodjur på bild. Glad är jag ändå eftersom jag aldrig sett ett vilt lodjur innan.

Framme vid fiskestället vadade Svante iväg till mitten av havet med spinnspöt i högsta hugg medan jag och Patrik siktade på det lite närmre fisket. Gårdagen hade ägnats åt att täta de läckande ”Extreme”-vadarna med silikon och silvertejp så jag höll mig för säkerhets skull på det grunda. Är det något de vadarna varit ”Extreme” på så är det att läcka. De ser nästan ut som ett lapptäcke efter alla mina lagningar.

Efter ett tag börjar det fylla på med oroväckande många premiärfiskare. Ett hemligt ställe är ju hemligt just för den sakens skull att man vill ha någon egen lite fläck av världen där man kan få trivas ensam, eller med ett fåtal vänner. Men nu var det slut med det… Jag undrar just vilken tidning eller på vilket forum som detta hotspot avslöjats på. Det var dock ingen som fick någon fisk… Förutom Svante förstås som på något underligt vis alltid kommer tillbaka med ett leende på läpparna och berättar om storfångster. Denna gång hade han fått upp en godkänd öring och tappat två.

intesta
H
är får man inte stå… Regeln som säger det heter ”så gör man inte här” och är uppfunnen av vägföreningens sekreterare.

Vi åkte vidare till Tjörn för att hitta nya ställen och efter lite krånglande på smala grusvägar så hittade vi ner till en liten badplats. Det såg fantastiskt fint ut och vi kom igång med fisket snabbt. Efter ett litet tag hörde jag en skarp busvissling bakom mig. Där stod en kvinna i övre 40-års åldern med en bordercollie-liknande hund. Hon följde upp busvisslingen med en utskällning på mig om att jag ska flytta bilen omedelbart. Jag skulle tydligen känna till hennes oskrivna regler om att ”så gör man inte här”. Jävla klimakteriekossa som inte kan be snällt innan hon skäller ut mig. Även om det inte fanns några förbudsskyltar så hade jag gladeligen gjort henne tjänsten att flytta på min bil, trots att den inte var i vägen, om hon bara bett snällt. Nu fick den stå kvar… Efter lite ordväxling där jag bad henne ringa polisen om hon hade något att klaga på så gjorde hon klart för mig att hon minsann var vägföreningens sekreterare och att hon kunde ringa något mycket hemskare än polisen slog jag till dövörat och fortsatte fiska. Det lilla odjuret (Klimakteriekossan alltså) försvann så småningom och vi tröttnade på fisket som gick riktigt trögt…

Sammanlagt så var det en värdelös premiär sett till fisket, men det fina vädret och lodjuret gjorde dagen till en toppendag ändå. Nu återstår 6 månader av havsöringsfiske på västkusten att njuta av, helst utan tjuriga sekreterare i vägföreningar.