Bäcksafari i Dalsland

beck

Jag är barnsligt förtjust i små bäckar. Så när mitt fiskesällskap föreslog att vi skulle packa ihop fiskesakerna, och åka från den högsommartorra ån för att bese en bäck han hört talas om, då var jag inte sen att hänga på. En gammal jobbarkompis till honom hade berättat att det lurade halvkilosöringar i bäcken. Sagt och gjort for vi norrut genom Dalsland och kom så småningom fram till huset som bäcken rann bakom. Vi halkade oss ner för bäckravinens kant och stod snart vid kanten till det porlande vattnet.

Jag tittade på bäcken och skrattade. Inte kan det finnas halvkilosfisk i den där lilla rännilen… Något besviken över bäckens storlek på dryga metern i bredd och inte djupare än någon decimeter tvivlade jag starkt på att få se fisk i den. I svängarna bildades det dock lite djupare partier, men inte mer än drygt 2 decimeter. Vattnet var klart och kallt, uppenbarligen från en källa en bit uppströms, och inte alls påverkat av den torra sommaren som på många andra ställen orsakat vattenbrist.

Till min förvåning tog det dock inte så lång tid tills vi såg de första fiskarna. Det var knappa decimetern långa bäcköringar som stod och tryckte längs med kanterna. De pilade snabbt iväg vid minsta rörelse. Så det fanns fisk i bäcken trots litenheten. Ivrigt smög vi så gott vi kunde uppströms för att se om vi kunde se större fisk. Det dröjde inte länge. Under en trädstam täckt med mjuk grön mossa såg vi en mörk skugga som simmade ut mot kanterna med jämna mellanrum. Det visade sig vara en bäckröding som stod och åt i strömmen. Det var ingen halvkilosfisk, men säkerligen runt 3 hekto.

Det är svårt att inte fascineras över hur en så liten bäck kan hysa så stor fisk. Och även om inte vi såg någon fisk på halvkilot, så är jag inte lika övertygad om att det inte finns där längre. Konstateras kan dock att fisken inte är lätt att lura på kroken. Efter att vi sett flera lite större fiskar hämtades spön laddade med små, små nymfer. Men var det inte vegetationen som satte stopp för oss så var det faktumet att vi hade skrämt all fisk vid vår första rekognoscering av bäcken.

backrodingEn bäckröding i strömmen

Jag är som regel emot fiske i små och känsliga vattendrag och finner nästan lika stort nöje i att bara smyga och titta på fiskarna. Men i detta fall var det Bäckröding vi riktade fisket på. En fisk som introducerades i Sverige i slutet av 1800-talet och som inte är en del av den naturliga svenska faunan. Bäckrödingen kan orsaka stor skada på vår inhemska öringstam.

Annonser

Bakom nästa sväng

start

Idag tog jag på mig de grova kängorna, fjällrävenbyxorna den svala Haglöfsskjortan och styrde bilen i nordvästlig riktning från Trollhättan. Jag har fått tips om en å, eller två, som enligt min opålitliga källa ska hysa ett fint öringbestånd. Jag hade redan i våras haft vägarna förbi och tittat på ån som snabbast, men då fått höra per telefon från fiskevårdsområdets ansvarige att det inte var någon idé att fiska på grund av för högt vatten. Nu hade det inte regnat mer än normalt senaste tiden, så jag chansade på att vattenståndet låg på en bra nivå.

Efter drygt en timmes bilkörning så var jag framme. Jag brukar förlita mig på Google Maps när jag utforskar nya fiskevatten, men den dåliga mottagningen… eller sändningen om man så vill, gjorde att det blev ett mer planlöst fumlande vid ån. Det finns anslagstavlor uppsatta lite här och var inom fiskevårdsområdet, men informationen är riktigt dålig. Det är möjligt att den vita lappen på tavlan någon gång för längesedan, innan väder och vind blekt den, var en karta. Kanske sattes den upp i samband med att deras hemsida senast uppdaterades… 2010.

Bristen på information och mottagning gör det nästan mer spännande. Jag chansar och tar en grusväg som bör leda till en av åarna, minst. När jag kan se dalgången bredvid vägen stannar jag och går genom det höga gräset för att komma till en brant sluttning med snårskog ner mot ån. Halkar till och glider ner, får stopp precis innan taggtråden på marken framför mig får chansen att riva benen blodiga. Den lilla strapatsen hade lett mig fram till ån som ömsom forsade fram och ömsom rann i lugn takt genom dalgången.

lugnoforsÖmsom forsande, ömsom lugnt vatten

Efter att ha suttit ner vid ån en kort stund och studerat strömmen och insektslivet knöt jag på en förtyngd imitation av gul forssländenymf. Det kläckte ett fåtal av dessa, men jag kunde inte se någon fisk som åt från ytan. Fiskade mig uppströms en bit tills att vegetationen satte gränsen för vad mina ben klarar av och såg att det på andra sidan vakade. Det var under en överhängande gran som en öring mumsade i sig från vattenytan. Mellan mig och fisken hade jag ett nedfallet träd i vattnet och en djuphåla. Så det blev bara till att beskåda utan att kunna komma åt och fiska. Men det är ju alltid kul att se att det finns fisk i vattnet.

vakringSer du vakringen under granen på andra sidan? Klicka på bilden för större bild.

Åkte vidare en bit längs med grusvägen och kom fram till en ranglig gammal bro. Där träffade jag en norsk herre som berättade att det förra veckan stått några ungar och metat från bron. Dom hade fått upp en öring som enligt hans mått mellan händerna bör varit ca 40-50 cm. Jag gjorde ytterligare några kast innan jag traskade vidare. Hela tiden möttes jag av nya vackra platser att fiska på… Tänk den som ändå hade ro i kroppen att fiska, istället för att se vad som finns bakom nästa sväng.

Det blev inte så mycket fiskat med andra ord. Mest en långpromenad i skogen, längs med en å. Men nu när jag vet var jag ska parkera, vart jag ska gå och var jag ska fiska, så kanske nästa tur kan bli en riktig fisketur.

fors
Fina partier med forsande vatten

Storlek vs Storslaget

salmotrutta

Jag har förlikat mig med tanken på att jag inte kommer att fånga någon storöring veckan efter midsommar. I alla fall inte så länge som resan fortsätter att gå till Vemdalen. Och inte så länge jag väljer något av de naturliga vattendrag som rinner genom landskapet. Men det gör ingenting. För även om de största öringarna som krokades i år knappt nått 30 centimeterssträcket på en linjal är upplevelsen desto mer storslagen. Det finns hela tiden nya platser att upptäcka, och nya vatten att utforska. Och nu när jag kunnat släppa storöringshetsen bakom mig så blir även en 30 centimetare till en värdig motståndare. Perfekt för ett klass 3 spö.

Ett guldkorn som jag bär med mig i minnesportföljen från denna resa är när vi åkte på expedition längs med vår käre gamla å Norr Veman. För precis som att öringen inte alltid behöver nå över kilot, så behöver en expedition inte vara så mycket mer än att nå ett mål några kilometer bort. Vägen dit kan vara väl så utmanande. Kvällen innan hade vi spanat in ett tillflöde till Norr Veman som såg intressant ut från en satellits perspektiv. Vi utgick från att så även var fallet från vårt. Efter några kilometers bilkörning på en grusväg av hyfsad storlek hamnade vi på en grusväg av mindre storlek, och efter ett par kilometer på den körde vi på något som kan liknas vid en bred stig. Den blåa lilla pricken på Google Maps indikerade att vi var som närmast vårt mål för dagen, men för att nå dit fick vi fortsätta till fots.

Efter en kort vandring genom snårskog och myrmark var vi framme vid den lilla ån. Marken runt ån var inte alls så stenig, som längre ner i ån där det nästan bara är forsande partier. Här uppe rann ån delvis genom myrmarken och fina djuphålor hade bildats. En av dessa djuphålor fångade mitt intresse lite extra. Det var där strömmen skapade ett bakvatten. På tafsen satt en liten förtyngd dagsländenymf som fick följa vattnet runt, runt, runt i bakvattnet. Fast egentligen kanske det bara var runt, runt… För en liten, knappt tjugo centimeter stor öring, var den första som steg på. I strömmen gjorde den sig stark, men inte tillräckligt. Jag hade snart både krokat av och återbördat den lille gynnaren till sitt hem igen. Efter den följde fler, ingen större än knappa 30 centimeter. Men alla bar på en storhet i sig. Det är så här avskalat och kravlöst som jag vill ha min fiskeupplevelse.

norrvemannorr_edit_bloggBakvattnet i det lilla tillflödet

Ett annat… det andra av mina tre guldkorn, var även detta av expeditionskaraktär. Vi har varje år en dröm om att hitta det där perfekta vattnet att fiska i. Jag tror nu att vi har insett att det inte är storleken på fisk som är avgörande, utan den känsla vi bär med oss hem från vattnet. Årets ”nya” vatten ligger en halvtimmas bilkörning från Vemdalen. Det är en å som för dagen var fylld till bredden med regnvatten, men ändå inte så stor så att jag vill kalla den för älv. Efter lite letande hittade vi en perfekt plats med en stenbank som blev till basläger för dagen. Ån var på de flesta ställen strid i strömmen, men just på detta ställe bildades några lugna områden. Här kunde vi avnjuta ett härligt väder, middag vid strandkanten och några landade lagom fina öringar. Att kalla en öring för ”fin”, har jag hört är synonymt med liten fisk. Och ja, så var det nog. För öringen var inte särskilt stor… Det var återigen känslan som infann sig som gjorde platsen till ett guldkorn.

newriver_edit_bloggOrmbunken växte tät på andra sidan vi den nyfunna ån, vårt andra guldkorn.

Det tredje guldkornet i vaskpannan heter Säterdammarna. Det är två mindre sjöar på berget norr om Vemdalen. I dessa finns ett vilt bestånd av öring som är speciellt vakvilligt kvällstid. Vi har tidigare år besökt dammarna och kunnat notera att det för var år som gått blivit fler som upptäckt området. I år kunde vi lägga till två noteringar. Den första att det var mycket färre vak. Den andra noteringen var att det börjat växa någon form av flytväxt i sjön som bildade små öar. Min rädsla efter dessa noteringar är att det är färre vak för att det hårda fisketrycket påverkat beståndet samt att flytväxten är ett resultat av otvättad fiskeutrustning. Alltså att det skulle handla om någon ditförd växtart. Se gärna http://goo.gl/yj55u. Hur kan detta vara ett guldkorn då trots dessa farhågor? Jo, jag fick två vackert, mörka skogstjärnsöringar att falla för lockelsen, en svart liten dagslända. Återigen, inga stora fiskar, kanske ett par, tre hekto. Men en skön känsla att till synen av en vacker solnedgång drilla fisk på klass 3 spöt för att sedan se fisken kvickt simma tillbaka ut i det mörka vattnet.

midsummerfishing_edit_blogg

Så även om Vemdalsveckan 2013 inte bjöd på några stora öringar så bjöd den på storlagen natur och en liten, men välbehövlig stunds avkoppling från vardagens slit och bestyr. Bidragande till att dessa dagar blev så bra var naturligtvis sällskapet. Klas ”Tight Loops” och hans far Toggan ”Royal Coachman” som stod för stuga och trevliga pratstunder om allt från nya åar till hur man i ett motorstarkt stridsflygplan av typen Draken gör för att undvika ljudvallen efter start. Tack för detta.