Kristallklart flugfiske

lagen_flyfishing

12 år gammal på semester i England med familjen köpte jag en bok med flugfiskebilder. Förtrollad bläddrade jag från pärm till pärm och såg fantastiska bilder från natursköna flugfiskevatten. Casting Illusions heter boken, den står fortfarande kvar i bokhyllan. Jag drömde mig långt bort till kristallklara vatten med stor Öring och hoppades att en dag få fiska i åar som de på bilderna. Många bilder var tagna i USA, på Nya Zealand och från de engelska kalkströmmarna.

Det jag inte visste då, men fick reda på 18 år senare, var att mitt drömvatten fanns närmre än jag kunde ha trott. Det räckte med en tur norrut längs med E6an i grannlandet till Otta och älven som heter Lågen. Nu för tiden tar jag den turen minst en gång per år för att stilla min hunger efter Öringfiske i kristallklart vatten.

Lågen rinner genom dalgången vid Lesja och Dovre och faller sedan ner i ett brant fall till Guldbrandsdalens slättlandskap. Här blir älven lugnare, grundare och bredare. Botten består av sand och sten med inslag av gamla trädrester som blir till fina ståndplatser för fisken. Förutom Öring så finns det även gott om Harr som inte sällan blir över 50 cm lång. Den största Öringen som jag själv tagit i ån vägde 1,3 kg, men jag har sett betydligt större. Vid den tur jag nyss är hemkommen från tittade jag ner från en bro och såg en präktig pjäs som säkert fått vågen att visa en trea som första siffra. Den öringen hade varit med förr. När fisken blev skrämd simmande den i lugnt mak ner i djuphålan bredvid ståndplatsen och ställde sig på ett för mig oåtkomligt ställe. Som om hen visste att jag inte kunde nå, eller lura henom på något sätt.

trout_lagen

En mycket trevlig nyhet för oss som flugfiskar i ån är att det förra året infördes en speciell sträcka för det på ca 5 kilometer. I och med det skärptes även måttbestämmelserna, så nu ska all fisk över 35 centimeter återutsättas. Med det i åtanke kan det ju vara en god idé att fiska med hullinglös krok, även om det inte står med som regel.

Om du hellre tillbringar din tid vid en bra fiskeplats i Lågen än ägnar ett par år till att hitta dem, så rekommenderas guidning av de lokala flugfiskeguiderna. Du hittar dem på Facebook-sidan ”Lågen Fly Fishing” eller via http://www.sel-fjellstyre.no.

Det kan även vara bra att ha koll på vattenståndet i ån så att du inte prickar den så kallade ”flommen” när älven är hög och brun. Det kan du göra på www.glb.no under fliken ”vannstander”. Där ska värdet på Rosten helst inte vara över 311.

Nä, nu är det dags att sluta sitta vid datorn och skriva. Dags att börja förbereda inför nästa tur till Lågen som inte är mer än några veckor framåt.

Annonser

Streamersjukan

granfandango

Jag har under senaste halvåret kunnat observera hur min vän Oskar förändrats. Han som tidigare finlirade vid åkanten med pytteminimala flugor, våta och torra, är som förbytt. Vid den senaste fisketuren tillsammans smög jag mig närmre Oskar och hukade bakom buskarna… Dels för att han inte skulle se att jag observerade honom, men kanske mest för att inte få något hårt i huvudet. Ja, för det som Oskar knyter på tafsen nu för tiden är allt annat än litet. Där stod mannen och närmast yxade ner den tunga flugan i vattnet… Eller i träden bredvid ån. Det var tydligt att hans val av utrustning passat bättre i ett lite större vattendrag. Men maniskt fortsatte han att hugga ner träd efter träd med sin galet stora bamsefluga.

Detta är alltså samma Oskar som lärt tusentals, eller i alla fall ett tiotal andra att flugfiska genom sitt yrke som försäljare av fiskeutrustning. En man som behärskat de flesta kasttekniker och som för mig varit synonym med precisionsfiske. Nu pratade han helt plötsligt ett språk som jag hade svårt att tro denne välartade gosse ens kände till. Orden flög genom luften när han lyriskt predikade streamerfiskets uppsidor. Bank Robber, Barley legal, Gran Fandango. Om jag förstått hälften av vad han pratat om…

Nä. Dags att planera flugasken inför fisket runt omkring Jotunheimen om en månad… Lite dagsländor, lite nattsländor… och vad f-n, jag tar ett tjog med feta bad ass streamers också för säkerhets skull.

(Kolla gärna Oskars blogg så ser du själv hur illa det är: http://timefliesbyoskar.wordpress.com)

P.S. Jag är glad för Oskars skull. Det är inte alla som vågar komma ut som streamerfiskare! Förstår att attityden måste vara lite hård för att stå emot alla tweedklädda fiskesnobbars illa grinande…  😉

 

Norska öringar och harrar

Åtta år. Så många år har jag åkt till samma ställe i Norge för att flugfiska efter öring och harr. Vi är ett gäng, de flesta alldeles utmärkt nöjda med att se samma stenar år efter år. Och det unnar jag dem. Själv är jag lite mer av den rastlösa typen. Jag har svårt att tro att stället jag just tog en kilosöring på är det bästa. Det finns säkert ett ännu bättre ställe bakom nästa krök, där det står en öring på två kilo. Inte för att storleken spelar så stor roll för mig längre… Jo, det är sant. Jag njuter av upplevelsen.

En alldeles fantastisk upplevelse detta året var när vi tog bilen uppåt i dalgången och fann oss utvadade i ett blåskimmrande, kristallklart öringvatten omgivet av fjäll. Men det tänker jag återkomma till när jag har lite mer tid att skriva. Just nu har det gått en del tid åt att klippa ihop en film från årets Norgeresa. Denna är från de ”vanliga” gamla åarna vi brukar fiska i, men håll till godo!

Bäcksafari i Dalsland

beck

Jag är barnsligt förtjust i små bäckar. Så när mitt fiskesällskap föreslog att vi skulle packa ihop fiskesakerna, och åka från den högsommartorra ån för att bese en bäck han hört talas om, då var jag inte sen att hänga på. En gammal jobbarkompis till honom hade berättat att det lurade halvkilosöringar i bäcken. Sagt och gjort for vi norrut genom Dalsland och kom så småningom fram till huset som bäcken rann bakom. Vi halkade oss ner för bäckravinens kant och stod snart vid kanten till det porlande vattnet.

Jag tittade på bäcken och skrattade. Inte kan det finnas halvkilosfisk i den där lilla rännilen… Något besviken över bäckens storlek på dryga metern i bredd och inte djupare än någon decimeter tvivlade jag starkt på att få se fisk i den. I svängarna bildades det dock lite djupare partier, men inte mer än drygt 2 decimeter. Vattnet var klart och kallt, uppenbarligen från en källa en bit uppströms, och inte alls påverkat av den torra sommaren som på många andra ställen orsakat vattenbrist.

Till min förvåning tog det dock inte så lång tid tills vi såg de första fiskarna. Det var knappa decimetern långa bäcköringar som stod och tryckte längs med kanterna. De pilade snabbt iväg vid minsta rörelse. Så det fanns fisk i bäcken trots litenheten. Ivrigt smög vi så gott vi kunde uppströms för att se om vi kunde se större fisk. Det dröjde inte länge. Under en trädstam täckt med mjuk grön mossa såg vi en mörk skugga som simmade ut mot kanterna med jämna mellanrum. Det visade sig vara en bäckröding som stod och åt i strömmen. Det var ingen halvkilosfisk, men säkerligen runt 3 hekto.

Det är svårt att inte fascineras över hur en så liten bäck kan hysa så stor fisk. Och även om inte vi såg någon fisk på halvkilot, så är jag inte lika övertygad om att det inte finns där längre. Konstateras kan dock att fisken inte är lätt att lura på kroken. Efter att vi sett flera lite större fiskar hämtades spön laddade med små, små nymfer. Men var det inte vegetationen som satte stopp för oss så var det faktumet att vi hade skrämt all fisk vid vår första rekognoscering av bäcken.

backrodingEn bäckröding i strömmen

Jag är som regel emot fiske i små och känsliga vattendrag och finner nästan lika stort nöje i att bara smyga och titta på fiskarna. Men i detta fall var det Bäckröding vi riktade fisket på. En fisk som introducerades i Sverige i slutet av 1800-talet och som inte är en del av den naturliga svenska faunan. Bäckrödingen kan orsaka stor skada på vår inhemska öringstam.

Bakom nästa sväng

start

Idag tog jag på mig de grova kängorna, fjällrävenbyxorna den svala Haglöfsskjortan och styrde bilen i nordvästlig riktning från Trollhättan. Jag har fått tips om en å, eller två, som enligt min opålitliga källa ska hysa ett fint öringbestånd. Jag hade redan i våras haft vägarna förbi och tittat på ån som snabbast, men då fått höra per telefon från fiskevårdsområdets ansvarige att det inte var någon idé att fiska på grund av för högt vatten. Nu hade det inte regnat mer än normalt senaste tiden, så jag chansade på att vattenståndet låg på en bra nivå.

Efter drygt en timmes bilkörning så var jag framme. Jag brukar förlita mig på Google Maps när jag utforskar nya fiskevatten, men den dåliga mottagningen… eller sändningen om man så vill, gjorde att det blev ett mer planlöst fumlande vid ån. Det finns anslagstavlor uppsatta lite här och var inom fiskevårdsområdet, men informationen är riktigt dålig. Det är möjligt att den vita lappen på tavlan någon gång för längesedan, innan väder och vind blekt den, var en karta. Kanske sattes den upp i samband med att deras hemsida senast uppdaterades… 2010.

Bristen på information och mottagning gör det nästan mer spännande. Jag chansar och tar en grusväg som bör leda till en av åarna, minst. När jag kan se dalgången bredvid vägen stannar jag och går genom det höga gräset för att komma till en brant sluttning med snårskog ner mot ån. Halkar till och glider ner, får stopp precis innan taggtråden på marken framför mig får chansen att riva benen blodiga. Den lilla strapatsen hade lett mig fram till ån som ömsom forsade fram och ömsom rann i lugn takt genom dalgången.

lugnoforsÖmsom forsande, ömsom lugnt vatten

Efter att ha suttit ner vid ån en kort stund och studerat strömmen och insektslivet knöt jag på en förtyngd imitation av gul forssländenymf. Det kläckte ett fåtal av dessa, men jag kunde inte se någon fisk som åt från ytan. Fiskade mig uppströms en bit tills att vegetationen satte gränsen för vad mina ben klarar av och såg att det på andra sidan vakade. Det var under en överhängande gran som en öring mumsade i sig från vattenytan. Mellan mig och fisken hade jag ett nedfallet träd i vattnet och en djuphåla. Så det blev bara till att beskåda utan att kunna komma åt och fiska. Men det är ju alltid kul att se att det finns fisk i vattnet.

vakringSer du vakringen under granen på andra sidan? Klicka på bilden för större bild.

Åkte vidare en bit längs med grusvägen och kom fram till en ranglig gammal bro. Där träffade jag en norsk herre som berättade att det förra veckan stått några ungar och metat från bron. Dom hade fått upp en öring som enligt hans mått mellan händerna bör varit ca 40-50 cm. Jag gjorde ytterligare några kast innan jag traskade vidare. Hela tiden möttes jag av nya vackra platser att fiska på… Tänk den som ändå hade ro i kroppen att fiska, istället för att se vad som finns bakom nästa sväng.

Det blev inte så mycket fiskat med andra ord. Mest en långpromenad i skogen, längs med en å. Men nu när jag vet var jag ska parkera, vart jag ska gå och var jag ska fiska, så kanske nästa tur kan bli en riktig fisketur.

fors
Fina partier med forsande vatten

Storlek vs Storslaget

salmotrutta

Jag har förlikat mig med tanken på att jag inte kommer att fånga någon storöring veckan efter midsommar. I alla fall inte så länge som resan fortsätter att gå till Vemdalen. Och inte så länge jag väljer något av de naturliga vattendrag som rinner genom landskapet. Men det gör ingenting. För även om de största öringarna som krokades i år knappt nått 30 centimeterssträcket på en linjal är upplevelsen desto mer storslagen. Det finns hela tiden nya platser att upptäcka, och nya vatten att utforska. Och nu när jag kunnat släppa storöringshetsen bakom mig så blir även en 30 centimetare till en värdig motståndare. Perfekt för ett klass 3 spö.

Ett guldkorn som jag bär med mig i minnesportföljen från denna resa är när vi åkte på expedition längs med vår käre gamla å Norr Veman. För precis som att öringen inte alltid behöver nå över kilot, så behöver en expedition inte vara så mycket mer än att nå ett mål några kilometer bort. Vägen dit kan vara väl så utmanande. Kvällen innan hade vi spanat in ett tillflöde till Norr Veman som såg intressant ut från en satellits perspektiv. Vi utgick från att så även var fallet från vårt. Efter några kilometers bilkörning på en grusväg av hyfsad storlek hamnade vi på en grusväg av mindre storlek, och efter ett par kilometer på den körde vi på något som kan liknas vid en bred stig. Den blåa lilla pricken på Google Maps indikerade att vi var som närmast vårt mål för dagen, men för att nå dit fick vi fortsätta till fots.

Efter en kort vandring genom snårskog och myrmark var vi framme vid den lilla ån. Marken runt ån var inte alls så stenig, som längre ner i ån där det nästan bara är forsande partier. Här uppe rann ån delvis genom myrmarken och fina djuphålor hade bildats. En av dessa djuphålor fångade mitt intresse lite extra. Det var där strömmen skapade ett bakvatten. På tafsen satt en liten förtyngd dagsländenymf som fick följa vattnet runt, runt, runt i bakvattnet. Fast egentligen kanske det bara var runt, runt… För en liten, knappt tjugo centimeter stor öring, var den första som steg på. I strömmen gjorde den sig stark, men inte tillräckligt. Jag hade snart både krokat av och återbördat den lille gynnaren till sitt hem igen. Efter den följde fler, ingen större än knappa 30 centimeter. Men alla bar på en storhet i sig. Det är så här avskalat och kravlöst som jag vill ha min fiskeupplevelse.

norrvemannorr_edit_bloggBakvattnet i det lilla tillflödet

Ett annat… det andra av mina tre guldkorn, var även detta av expeditionskaraktär. Vi har varje år en dröm om att hitta det där perfekta vattnet att fiska i. Jag tror nu att vi har insett att det inte är storleken på fisk som är avgörande, utan den känsla vi bär med oss hem från vattnet. Årets ”nya” vatten ligger en halvtimmas bilkörning från Vemdalen. Det är en å som för dagen var fylld till bredden med regnvatten, men ändå inte så stor så att jag vill kalla den för älv. Efter lite letande hittade vi en perfekt plats med en stenbank som blev till basläger för dagen. Ån var på de flesta ställen strid i strömmen, men just på detta ställe bildades några lugna områden. Här kunde vi avnjuta ett härligt väder, middag vid strandkanten och några landade lagom fina öringar. Att kalla en öring för ”fin”, har jag hört är synonymt med liten fisk. Och ja, så var det nog. För öringen var inte särskilt stor… Det var återigen känslan som infann sig som gjorde platsen till ett guldkorn.

newriver_edit_bloggOrmbunken växte tät på andra sidan vi den nyfunna ån, vårt andra guldkorn.

Det tredje guldkornet i vaskpannan heter Säterdammarna. Det är två mindre sjöar på berget norr om Vemdalen. I dessa finns ett vilt bestånd av öring som är speciellt vakvilligt kvällstid. Vi har tidigare år besökt dammarna och kunnat notera att det för var år som gått blivit fler som upptäckt området. I år kunde vi lägga till två noteringar. Den första att det var mycket färre vak. Den andra noteringen var att det börjat växa någon form av flytväxt i sjön som bildade små öar. Min rädsla efter dessa noteringar är att det är färre vak för att det hårda fisketrycket påverkat beståndet samt att flytväxten är ett resultat av otvättad fiskeutrustning. Alltså att det skulle handla om någon ditförd växtart. Se gärna http://goo.gl/yj55u. Hur kan detta vara ett guldkorn då trots dessa farhågor? Jo, jag fick två vackert, mörka skogstjärnsöringar att falla för lockelsen, en svart liten dagslända. Återigen, inga stora fiskar, kanske ett par, tre hekto. Men en skön känsla att till synen av en vacker solnedgång drilla fisk på klass 3 spöt för att sedan se fisken kvickt simma tillbaka ut i det mörka vattnet.

midsummerfishing_edit_blogg

Så även om Vemdalsveckan 2013 inte bjöd på några stora öringar så bjöd den på storlagen natur och en liten, men välbehövlig stunds avkoppling från vardagens slit och bestyr. Bidragande till att dessa dagar blev så bra var naturligtvis sällskapet. Klas ”Tight Loops” och hans far Toggan ”Royal Coachman” som stod för stuga och trevliga pratstunder om allt från nya åar till hur man i ett motorstarkt stridsflygplan av typen Draken gör för att undvika ljudvallen efter start. Tack för detta.

 

Sydsvensk öring

skogsa
S
kogsån rinner stundvis genom tät skog. Något som ger en vacker inramning, speciellt på natten.

Sköna maj är äntligen här och vädergudarna visar sig allt oftare från sin generösa sida. I helgen som gick guidade jag några vänner vid en sydsvensk öringå. Den massiva kläckningen av gul forsslända som vi hoppats på uteblev, men vi hade ändå ett skapligt fiske på öring i storleksklassen 5 hekto till 1 kilo. Tråkigt nog fick vi dessutom en del regnbåge som smitit från en närliggande odling. Regnbågsfiske i all ära, men absolut inte på bekostnad av en inhemsk öringstam. Det är lustigt… Bara för att vi sportfiskare ska kunna roa oss en kort stund med att fiska i put-and-take vatten så är vi beredda att riskera det som naturen själv har skapat under tusentals år. Jag kommer säkerligen få anledning att återkomma till dessa tankar. Tills dess så lägger jag upp en kort video från helgens fiske.