Bäcksafari i Dalsland

beck

Jag är barnsligt förtjust i små bäckar. Så när mitt fiskesällskap föreslog att vi skulle packa ihop fiskesakerna, och åka från den högsommartorra ån för att bese en bäck han hört talas om, då var jag inte sen att hänga på. En gammal jobbarkompis till honom hade berättat att det lurade halvkilosöringar i bäcken. Sagt och gjort for vi norrut genom Dalsland och kom så småningom fram till huset som bäcken rann bakom. Vi halkade oss ner för bäckravinens kant och stod snart vid kanten till det porlande vattnet.

Jag tittade på bäcken och skrattade. Inte kan det finnas halvkilosfisk i den där lilla rännilen… Något besviken över bäckens storlek på dryga metern i bredd och inte djupare än någon decimeter tvivlade jag starkt på att få se fisk i den. I svängarna bildades det dock lite djupare partier, men inte mer än drygt 2 decimeter. Vattnet var klart och kallt, uppenbarligen från en källa en bit uppströms, och inte alls påverkat av den torra sommaren som på många andra ställen orsakat vattenbrist.

Till min förvåning tog det dock inte så lång tid tills vi såg de första fiskarna. Det var knappa decimetern långa bäcköringar som stod och tryckte längs med kanterna. De pilade snabbt iväg vid minsta rörelse. Så det fanns fisk i bäcken trots litenheten. Ivrigt smög vi så gott vi kunde uppströms för att se om vi kunde se större fisk. Det dröjde inte länge. Under en trädstam täckt med mjuk grön mossa såg vi en mörk skugga som simmade ut mot kanterna med jämna mellanrum. Det visade sig vara en bäckröding som stod och åt i strömmen. Det var ingen halvkilosfisk, men säkerligen runt 3 hekto.

Det är svårt att inte fascineras över hur en så liten bäck kan hysa så stor fisk. Och även om inte vi såg någon fisk på halvkilot, så är jag inte lika övertygad om att det inte finns där längre. Konstateras kan dock att fisken inte är lätt att lura på kroken. Efter att vi sett flera lite större fiskar hämtades spön laddade med små, små nymfer. Men var det inte vegetationen som satte stopp för oss så var det faktumet att vi hade skrämt all fisk vid vår första rekognoscering av bäcken.

backrodingEn bäckröding i strömmen

Jag är som regel emot fiske i små och känsliga vattendrag och finner nästan lika stort nöje i att bara smyga och titta på fiskarna. Men i detta fall var det Bäckröding vi riktade fisket på. En fisk som introducerades i Sverige i slutet av 1800-talet och som inte är en del av den naturliga svenska faunan. Bäckrödingen kan orsaka stor skada på vår inhemska öringstam.

Annonser

Bakom nästa sväng

start

Idag tog jag på mig de grova kängorna, fjällrävenbyxorna den svala Haglöfsskjortan och styrde bilen i nordvästlig riktning från Trollhättan. Jag har fått tips om en å, eller två, som enligt min opålitliga källa ska hysa ett fint öringbestånd. Jag hade redan i våras haft vägarna förbi och tittat på ån som snabbast, men då fått höra per telefon från fiskevårdsområdets ansvarige att det inte var någon idé att fiska på grund av för högt vatten. Nu hade det inte regnat mer än normalt senaste tiden, så jag chansade på att vattenståndet låg på en bra nivå.

Efter drygt en timmes bilkörning så var jag framme. Jag brukar förlita mig på Google Maps när jag utforskar nya fiskevatten, men den dåliga mottagningen… eller sändningen om man så vill, gjorde att det blev ett mer planlöst fumlande vid ån. Det finns anslagstavlor uppsatta lite här och var inom fiskevårdsområdet, men informationen är riktigt dålig. Det är möjligt att den vita lappen på tavlan någon gång för längesedan, innan väder och vind blekt den, var en karta. Kanske sattes den upp i samband med att deras hemsida senast uppdaterades… 2010.

Bristen på information och mottagning gör det nästan mer spännande. Jag chansar och tar en grusväg som bör leda till en av åarna, minst. När jag kan se dalgången bredvid vägen stannar jag och går genom det höga gräset för att komma till en brant sluttning med snårskog ner mot ån. Halkar till och glider ner, får stopp precis innan taggtråden på marken framför mig får chansen att riva benen blodiga. Den lilla strapatsen hade lett mig fram till ån som ömsom forsade fram och ömsom rann i lugn takt genom dalgången.

lugnoforsÖmsom forsande, ömsom lugnt vatten

Efter att ha suttit ner vid ån en kort stund och studerat strömmen och insektslivet knöt jag på en förtyngd imitation av gul forssländenymf. Det kläckte ett fåtal av dessa, men jag kunde inte se någon fisk som åt från ytan. Fiskade mig uppströms en bit tills att vegetationen satte gränsen för vad mina ben klarar av och såg att det på andra sidan vakade. Det var under en överhängande gran som en öring mumsade i sig från vattenytan. Mellan mig och fisken hade jag ett nedfallet träd i vattnet och en djuphåla. Så det blev bara till att beskåda utan att kunna komma åt och fiska. Men det är ju alltid kul att se att det finns fisk i vattnet.

vakringSer du vakringen under granen på andra sidan? Klicka på bilden för större bild.

Åkte vidare en bit längs med grusvägen och kom fram till en ranglig gammal bro. Där träffade jag en norsk herre som berättade att det förra veckan stått några ungar och metat från bron. Dom hade fått upp en öring som enligt hans mått mellan händerna bör varit ca 40-50 cm. Jag gjorde ytterligare några kast innan jag traskade vidare. Hela tiden möttes jag av nya vackra platser att fiska på… Tänk den som ändå hade ro i kroppen att fiska, istället för att se vad som finns bakom nästa sväng.

Det blev inte så mycket fiskat med andra ord. Mest en långpromenad i skogen, längs med en å. Men nu när jag vet var jag ska parkera, vart jag ska gå och var jag ska fiska, så kanske nästa tur kan bli en riktig fisketur.

fors
Fina partier med forsande vatten