Böcker för små storfiskare

Hur var det nu igen… Jo, för 2,5 år sedan satt jag på kontoret och hade tråkigt. Det var bara ett par veckor kvar till havsöringspremiären och tankarna var helt och hållet fokuserade på fiske och fiskar. Det var då jag började att illustrera en öring. Till en början hette öringen göran. Göran öring. Jag tänkte göra ett litet häfte till min son. Allt för att försöka leda honom rätt här i livet, till att bli intresserad av fiske. Men andra jobb kom emellan, och göran öring blev liggandes i skrivbordslådan.

trebokpaket
Böckerna om fiskar för barn finns att köpa på vilden.se

Så kom jag tillbaka till kontoret efter sommaren. Min son som nu hade hunnit bli 4 år visade viss nyfikenhet kring ämnet fiske. Även om vår mettur tog slut efter 5 minuter då han tyckte det blev långtråkigt… Han hade börjat lära sig att se skillnad på öring och gädda, och jag gjorde allt för att förklara mer om livet under ytan för honom. Tillbaka på kontoret så gjorde bristen på kundupprag att jag rensade i datorn. Och där hittade jag honom igen, göran öring. Med gott om tid satte jag igång att göra klart häftet till min son.

Det enda ledde till det andra. En vän kom förbi kontoret samtidigt som jag satt och illustrerade fler öringar. Hon tyckte att jag skulle ge ut häftet som en bok så att fler barn skulle få tillgång till den och satte mig i kontakt med ett förlag som guidade mig vidare. Resultatet blev att några sidor skickade till ett tiotal förlag med frågan om någon ville ge ut boken om öringen.

Det blev lite som förväntat en massa nej från förlagen. Konkurrensen i bokbranschen är minst sagt mördande. Så jag tog kontakt med lite tryckerier för att se om jag själv skulle kunna står för en mindre upplaga. Svaret från tryckerierna blev att 8 sidor var lite tunt material för att göra bok av. Speciellt med tanke på att jag ville ha hård pärm. Då krävs det att sidorna bygger upp lite tjocklek. Och visst fanns det mer att beskriva om öringen än hur den ser ut och vad den äter, så jag byggde på till 32 sidor med lite lättsmält info om vilka olika fiskesätt man kan fiska den med.

Första provläsningen för sonen var faktiskt lite nervös. För om inte han visade intresse för den så skulle mitt sug att fortsätta jobba med boken att dö ut. Det var ju han som dragit igång allt för 2,5 år sedan. Som tur var visade han ett stort engagemang och ville att vi skulle läsa boken om och om igen. Jag fick lite nya uppslag, så som att lägga till frågor i texten för att involvera honom mer i läsandet. Något som föll väl ut. Även kompisarna som provläste för sina barn gav tummen upp och bidrog med fler bra idéer på utformningen. Så nu var det klart. Boken skulle tryckas.

Det var nu lättare, eller i alla fall inte lika tidskrävande, att ta fram ytterligare två böcker eftersom grundkonceptet för grafik och text var klart. Det blev en för gädda och en för abborre också.

Så är det alltså nu att jag har tagit fram tre böcker. En om öring, en om gädda och en om abborre för den yngre publiken. Åldern är satt till 3-6 år, men jag tror även att en del sjuåringar kan finna dem intressanta. Målet med boken var från början att inspirera min son till att intressera sig för livet under ytan. Ett mål som nu utökats till att gälla alla barn som läser böckerna. Fisket har gett mig så mycket positivt i livet som jag hoppas att kommande generation också ska få uppleva.

Böckerna finns att köpa på vilden.se och kostar 145:-/st eller alla 3 böcker för 399:-.

Skitfiske alla små och stora storfiskare!

 

Annonser

Streamersjukan

granfandango

Jag har under senaste halvåret kunnat observera hur min vän Oskar förändrats. Han som tidigare finlirade vid åkanten med pytteminimala flugor, våta och torra, är som förbytt. Vid den senaste fisketuren tillsammans smög jag mig närmre Oskar och hukade bakom buskarna… Dels för att han inte skulle se att jag observerade honom, men kanske mest för att inte få något hårt i huvudet. Ja, för det som Oskar knyter på tafsen nu för tiden är allt annat än litet. Där stod mannen och närmast yxade ner den tunga flugan i vattnet… Eller i träden bredvid ån. Det var tydligt att hans val av utrustning passat bättre i ett lite större vattendrag. Men maniskt fortsatte han att hugga ner träd efter träd med sin galet stora bamsefluga.

Detta är alltså samma Oskar som lärt tusentals, eller i alla fall ett tiotal andra att flugfiska genom sitt yrke som försäljare av fiskeutrustning. En man som behärskat de flesta kasttekniker och som för mig varit synonym med precisionsfiske. Nu pratade han helt plötsligt ett språk som jag hade svårt att tro denne välartade gosse ens kände till. Orden flög genom luften när han lyriskt predikade streamerfiskets uppsidor. Bank Robber, Barley legal, Gran Fandango. Om jag förstått hälften av vad han pratat om…

Nä. Dags att planera flugasken inför fisket runt omkring Jotunheimen om en månad… Lite dagsländor, lite nattsländor… och vad f-n, jag tar ett tjog med feta bad ass streamers också för säkerhets skull.

(Kolla gärna Oskars blogg så ser du själv hur illa det är: http://timefliesbyoskar.wordpress.com)

P.S. Jag är glad för Oskars skull. Det är inte alla som vågar komma ut som streamerfiskare! Förstår att attityden måste vara lite hård för att stå emot alla tweedklädda fiskesnobbars illa grinande…  😉

 

Bäcksafari i Dalsland

beck

Jag är barnsligt förtjust i små bäckar. Så när mitt fiskesällskap föreslog att vi skulle packa ihop fiskesakerna, och åka från den högsommartorra ån för att bese en bäck han hört talas om, då var jag inte sen att hänga på. En gammal jobbarkompis till honom hade berättat att det lurade halvkilosöringar i bäcken. Sagt och gjort for vi norrut genom Dalsland och kom så småningom fram till huset som bäcken rann bakom. Vi halkade oss ner för bäckravinens kant och stod snart vid kanten till det porlande vattnet.

Jag tittade på bäcken och skrattade. Inte kan det finnas halvkilosfisk i den där lilla rännilen… Något besviken över bäckens storlek på dryga metern i bredd och inte djupare än någon decimeter tvivlade jag starkt på att få se fisk i den. I svängarna bildades det dock lite djupare partier, men inte mer än drygt 2 decimeter. Vattnet var klart och kallt, uppenbarligen från en källa en bit uppströms, och inte alls påverkat av den torra sommaren som på många andra ställen orsakat vattenbrist.

Till min förvåning tog det dock inte så lång tid tills vi såg de första fiskarna. Det var knappa decimetern långa bäcköringar som stod och tryckte längs med kanterna. De pilade snabbt iväg vid minsta rörelse. Så det fanns fisk i bäcken trots litenheten. Ivrigt smög vi så gott vi kunde uppströms för att se om vi kunde se större fisk. Det dröjde inte länge. Under en trädstam täckt med mjuk grön mossa såg vi en mörk skugga som simmade ut mot kanterna med jämna mellanrum. Det visade sig vara en bäckröding som stod och åt i strömmen. Det var ingen halvkilosfisk, men säkerligen runt 3 hekto.

Det är svårt att inte fascineras över hur en så liten bäck kan hysa så stor fisk. Och även om inte vi såg någon fisk på halvkilot, så är jag inte lika övertygad om att det inte finns där längre. Konstateras kan dock att fisken inte är lätt att lura på kroken. Efter att vi sett flera lite större fiskar hämtades spön laddade med små, små nymfer. Men var det inte vegetationen som satte stopp för oss så var det faktumet att vi hade skrämt all fisk vid vår första rekognoscering av bäcken.

backrodingEn bäckröding i strömmen

Jag är som regel emot fiske i små och känsliga vattendrag och finner nästan lika stort nöje i att bara smyga och titta på fiskarna. Men i detta fall var det Bäckröding vi riktade fisket på. En fisk som introducerades i Sverige i slutet av 1800-talet och som inte är en del av den naturliga svenska faunan. Bäckrödingen kan orsaka stor skada på vår inhemska öringstam.

Sydsvensk öring

skogsa
S
kogsån rinner stundvis genom tät skog. Något som ger en vacker inramning, speciellt på natten.

Sköna maj är äntligen här och vädergudarna visar sig allt oftare från sin generösa sida. I helgen som gick guidade jag några vänner vid en sydsvensk öringå. Den massiva kläckningen av gul forsslända som vi hoppats på uteblev, men vi hade ändå ett skapligt fiske på öring i storleksklassen 5 hekto till 1 kilo. Tråkigt nog fick vi dessutom en del regnbåge som smitit från en närliggande odling. Regnbågsfiske i all ära, men absolut inte på bekostnad av en inhemsk öringstam. Det är lustigt… Bara för att vi sportfiskare ska kunna roa oss en kort stund med att fiska i put-and-take vatten så är vi beredda att riskera det som naturen själv har skapat under tusentals år. Jag kommer säkerligen få anledning att återkomma till dessa tankar. Tills dess så lägger jag upp en kort video från helgens fiske.

Bilbo, mirakel & en envis man

Vecka 32 var på väg att ta slut. Hela veckan hade jag hoppats in i det sista på att en kilosfisk skulle suga i sig min fluga, men det suget hade uteblivit. Öringen visade sig vara mycket svårlurad just denna vecka. Orsaken var ett flygfä med det latinska namnet bibionidae (Familjen Hårmygg). En svart mygga med lite rött ovanpå benen. Fisken struntade för det mesta i vackert presenterade dagsländor, trots bra kläckning. Nu var det den lilla, eller ganska stora faktiskt, myggan som Öringen valde att kalasa på. Vår norska fiskebroder som mer eller mindre har ån som hemmavatten hade aldrig sett den lilla svarta myggan förr, bara hört talas om en insekt som lokalt kallades för Bilbo som kunde få Öringen att bli superselektiv. Men aldrig i detta vatten, och aldrig under så lång tid som en vecka… Hela veckan gick mer eller mindre ut på att försöka hitta en passande imitation i flugasken. En resekamrat fick till det redan tidigt på veckan med en svart myra som säkert för fisken såg ut som en Bilbo för ett litet ögonblick, just det som behövdes för att den skulle ta flugan. Den fisken vägde 950 gram och saknade alltså 50 gram för att nå den magiska kilosgränsen. I min flugask fick främst en harkrank med bortklippta ben fungera som imitation, lagom fet och lång, ungefär så som Bilbon såg ut men utan det röda på benen. Den fungerade sådär… Fick några mindre öringar mellan 200 gram och uppemot ett halvkilo. Men medan min imitation mest lockade små fiskar så fick originalet stora fiskar ytan att skälva då de med full kraft dränkte insekten i sina käftar. Veckan gick och slutet var nära, närmare bestämt några timmar bort. Tröttheten började ta överhand efter sista middagen med fiskesällskapet och tanken var att det nog var skönast att skippa sista fisket och vila istället. Men som så många gånger förr tog abstinensen vid innan huvudet landade på kudden och jag tog bilen till ett ställe i ån där jag sett gott om kilosfisk.


Ån en vacker dag i augusti

Jag vadade ut i det kristallklara vattnet. Ytan låg blank och endast strömmen störde ytan på vissa ställen så att små krusningar uppstod. Ja, ytan låg blank… Inte ett vak. Men kvällen var magisk på något vis. Solen strilade mellan molnen och temperaturen hade kommit ner till behagliga 18 grader. Jag hittade min plats i mitten av ån. På den ena sidan var botten leopardmönstrad av sjögräs, sten och sjunkna trädstammar och på den andra sidan grundade det upp och botten där bestod mest av slät sand. Mitt intresse föll på den sidan där gömställena fanns för fisken. Ett vak… och ett tjugotal kast på det vaket så ställde jag mig för att beundra landskapet och började så smått inse det faktum att största fisken i år blev en halvkilosfisk. Då sker ett mirakel! Ett tiotal meter vid sidan om mig på den kanten utan något skydd för fisken syns ett litet sörplande i ytan… Inget plaskvak som för Bilbon, mer som ett försiktigt sländvak från stor fisk. Och där stod den, min sista chans. En vakande fisk inom en kastländs avstånd. Jag såg den och uppskattade storleken till runt 7–800 gram. Kunde bli en bra sista fisk även om kilosgränsen kändes avlägsen. En snabb titt på ytan avslöjade små sländor som kläckte. För första gången på hela veckan trodde jag mig ha en chans att få fisk på något annat än en halvdan Bilboimitation. Jag knöt fast en Blue Dun storlek 16 och rörde armen i en försiktig rörelse som resulterade i en mjukt fallande fluga tre meter framför fisken. Djupet där fisken stod var inte mer än halvannan meter så jag antog att synfältet uppåt var kraftigt begränsat. Flugan flöt i sakta mak förbi Öringen som inte visade något intresse. Ytterligare en presentation och fisken tittade i alla fall på flugan genom att simma under den, men hugget uteblev. Efter flera prov med olika storlekar på dagsländor började hoppet att sina. Jag funderade på att gå närmre för att i alla fall få en bättre titt på fisken, även om det inte var i håven. Kanske var det ändå en kilosfisk som stod där. Det lilla djupet kanske gjorde att ljuset bröts på ett sätt som fick fisken att verka mindre… Nä, jag gjorde ett sista försök med en nymf. Fisken vakade trots allt mycket sparsamt, bara tre vak på den halvtimma som hade förlöpt. Valet föll på en imitation av brun forsslända med guldskalle. Det slog mig vid detta laget att min envishet kanske inte skulle belöna sig. Benen började domna i det kalla vattnet och kroppen reagerade inte ens längre med förhöjd puls när jag tittade på Öringen, det var som att jag visste att den inte skulle gå att fånga. Nymfen flöt förbi på en meters avstånd från fisken i första kastet. Ett litet intresse fanns visst, för Öringen simmade halvvägs men vände därefter tillbaka till sin plats. Ett andra försök, denna gången lite närmre. Nymfen flöt förbi och jag skulle ge upp… Då, ett andra mirakel. Fisken vänder tvärt ner mot nymfen och suger tag. Dunk i linan och därefter en snabb rusning på cirka 25 meter. Sådär lagom långt så att större delen av fluglinan var borta från rullen. Kampen hade äntligen vänts till min favör. Eller i alla fall till en klart mycket bättre chans. Jag satte press på kroken och fick tillbaka halva linan. Ytterligare en rusning, om än inte så lång. Mer press och jag började återigen få fisken inom synhåll. Det kändes definitivt som en kilosfisk. På nära håll såg jag nu fisken med den vackra gyllenbruna kroppen och de markanta svarta prickarna. Det var en kilosfisk… Under knappt tio minuter pågick matchen. Sista dagen, sista timmen och matchen vanns av mig.

Anm: Vid närmare eftersök efter den mystiska insekten kan jag konstatera att det lokala namnet Bilbo antingen är en missuppfattning eller en fri tolkning av det rätta namet som är Bibio.

Vill du läsa mer om insektsfamiljen bibionidae, eller Bilbo som vår lokala fiskebroder kallade den, klicka här>>