Kapitlet ”Öring”

personal_record_trout2

(English text after Swedish)
Allt som livet fortgår skriver vi våra kapitel. En del korta, en del lite längre. Några av dem är redan avslutade medan andra är långt ifrån färdigskrivna. Ett av dessa ofärdiga kapitel påbörjades när jag var nio år och fick min första öring. Det var en oförglömlig stund. Jag minns hur jag höll fisken i handen och tittade på de svarta och röda prickarna som avtecknades mot den gyllengula kroppen. Tidigare hade jag bara sett bilder på öringar fiskade i vackra avlägset belägna vatten. För mig, och många andra, är öringen magisk. Det har gjort att livet ur ett flugfiskeprespektiv på många sätt handlar om att få så stor, vild öring som möjligt. Hungern att stå vid ett öringhabitat och flugfiska kommer jag alltid bära med mig.

Första gången jag redigerade kapitlet ”Öring” i livsboken var, om jag inte minns fel, 2008. Då var det en torrflugefångad öring i en norsk å. Det var min dittills största öring med en vikt på knappa 1,3 kg.

Efter det fick jag skriva om boken den 16 september 2012. Då var det en av Vänneåns praktfulla öringar som hade vänligheten att följa med upp på land en liten stund. Den vägdes aldrig på våg, men jag har med lite blygsamhet uppskattat vikten till strax under 2 kilo.

Så igår var det dags igen. Livsboken, som med åren börjat bli lite dammig, öppnas för att redigeras. Allt började egentligen för två veckor sedan när jag och Oskar, vän, känd sedan tidigare blogginlägg hittade ett för oss nygammalt vatten. Till vattnet tog vi med oss en för oss ny flugfiskemetod med båt. Eller snarare en variant av streamerfiske som Oskar haft viss framgång med i Ljusnan. Det gav ganska snabbt utdelning för Oskar i form av en 5 kilos öring. Jag gick dock tomhänt hem… Vilket även Oskar gjorde eftersom vi tillämpar återutsättning av den fångade fisken.

En vecka senare stod vi återigen vid parkeringen med båten på släp. Kavaj och finskor, efter ett hastigt kundmöte på morgonkvisten, byttes snabbt mot underställ, fleecetröja och kängor. Sen var vi igång.

Med inte mer än någon timme kvar att fiska såg jag en liten löja som hoppade i strömmen. Ögonen dröjde sig kvar på platsen för fiskhoppet och snart kunde jag se en plogvåg som svepte fram i ytan. Fisk på jakt. Min första tanke var Gädda. Oskar tittade lite frågande på mig och undrade varför det inte kunde vara öring. Och eftersom jag inte kunde komma på varför det skulle vara gädda så vände vi båten och gled förbi den strömsatta udden med våra stora streamers i vattnet. Jag hade dragit in hela linan och skulle just lyfta flugan ur vattnet när en guldblänkande torped knep tag i flugan.

Efter en nervkittlande drillning där vetskapen om att fisken kan lossna från kroken, som alltid förstås, håvades till slut min största öring. Inte lika stor som Oskars föregående, men väl 3,5 kg. Några snabba bilder och vips så var fisken tillbaka i vattnet.

Nöjd? Jo då… Men med vetskap om att vi hittat en bra metod, samt att fisken i vattnet kan bli betydligt mycket större, är suget större än någonsin för ännu en fisketur.

English text:
A chapter named ”Trout”

All that life goes on, we write our chapters. Some short, some a little longer. Some of them are already finished while others are far from complete. One of these unfinished chapter started when I was nine years old and got my first trout. It was an unforgettable moment. I remember how I held the fish in my hand and looked at the black and red dots on the golden body. I had only seen pictures of trout before, often captured in beautiful and remote fishing grounds. For me, and many others, there is something magic about trout. It has made the life as a fly fisherman oriented for catching big wild trout.

The first time I got to edit the chapter ” trout” in the book of life was if I remember correctly, 2008, then it was a dry fly caught trout in a Norwegian river. It was my largest trout so far weighing nearly 3 pounds.

After that I had to write about the book 16 September 2012 when it was one of Vänneåns (Stream in southern Sweden) magnificent trout that was kind enough to follow up on the land for a little while. I never weighed it on a scale, but with a little modesty estimated weight at just under 4,5 pounds.

So yesterday it was time again. The Book of Life , which over the years started to get a little dusty, had to be opened for editing. Everything really began two weeks ago when me and Oskar, a friend of mine, found this river again (We new about it but had never given it a fair chance). To this water we brought one for us new fly fishing method and a boat. Or maybe not a totally new method but a variation of the streamer fishing that Oskar had some success with in the Ljusnan river (Middle Sweden). It gave quite fast a good result for Oskar in the form of an 11 pound trout. I went home empty handed though… Which also Oskar did because we apply catch and release.

A week later, we are once again at the parking lot with the boat in tow. I wear a coat and dress shoes after a quick morning meeting with a potential customer. After arapid change I wear fleece sweater and boots instead. Much more convenient… Then we’re out fishing.

With no more than an hour left to fish, I saw a little bleak that jumped in the stream. My eyes lingered on the location of the fish jump and soon I could see a plow wave which swept the surface. Fish hunting. My first thought was pike . Oskar looked a little confused at me and wondered why it could not be trout. And because I could not figure out why it wouldn’t, we turned the boat and fished the location of the bleak jump. I had pulled in all the line and was about to lift the fly out of the water when a golden shiny torpedo grabbed the fly.

After a thrilling moment knowing that the fish can get off the hook, as always, of course, the trout was netted. Not as great as the one Oskar caught last week, but well nearly 8 pound . A few pictures later the fish was back in the river.

Happy? Well… Knowing that we found a good method, and that the fish in the water could be far greater, I really longs to the next trip.

 

*Bilden är ett montage, dock med rätt fiskare och rätt öring.

Annonser

Gumpy Muppet, Voodoo Squatch och Death Dog

oskar_trout1

(English text after Swedish)
Igår övertygade min vän Oskar mig om att det är roligt att fiska med feta streamers a´la USA-modell. Han har under en längre tid pratat ganska mycket om flugor så som Gumpy Muppet, Voodoo Squatch och Death Dog, och jag har lyssnat på ett halvt öra och nickat lite artigt. Jag gillar delikat öringfiske med torrfluga i små åar. Inte att fiska med stora vobblerlika syntetmaterialsflugor… Trodde jag.

Jag gav det i alla fall en chans när vi tog min båt och körde ut i ett större strömmande vatten. Tidigare har jag bara flugfiskat från båt i havet efter havsöring. Nu var det premiär i sött vatten. Och efter stationär öring.

Ganska snart märkte jag att det var trixigare än jag trott att kasta med de stora streamerflugorna. Linan dansade inte så vackert i skyn som den kan göra med lättare flugor. Varannat kast blev ändå OK, och jag gillar den nya utmaningen. Att lära mig att kasta med tunga flugor.

Mot slutet av fisketuren började vi att drifta med båten, mest beroende på att ankaret satt fastkilat på botten. Men det visade sig vara ett lyckat tilltag då Oskar plötsligt stod med böjt spö. Hans röst ljusnade och hans små glädjetjut avslöjade att det var en fisk modell större som satt på kroken.

Efter några rusningar kunde vi se en fet stjärtspole daska liv i vattenytan och den minsta tvekan som rått innan om vad det var för fiskart var borta. Jag fick äran att taila Öringen och hann ta några snabba bilder på Oskar och fisken innan den returnerades. Det var ungefär där som Oskar övertygade mig, utan att behöva säga ett ord, om att det är roligt att fiska med streamers. Öringen vägde drygt 5 kilo och ett nytt personbästa var satt. Grattis Oskar!

English text:

Gumpy Muppet, Voodoo Squatch and Death Dog

Yesterday, I got convinced by my friend Oskar that big ass streamers á la USA model is fun to fish with. It’s been some time now when he talked about flies with names such as Gumpy Muppet, Voodoo Squatc and Death Dog. I’ve been listening polite and nodded as if I understod what he talked about… I like fly fishing for trout in small streams, preferably with a dry fly. Not with big streamers made of artificial hair… I thought.

Well, I gave it a fair chance anyway when we took my boat and headed out to the streams in a swedish river. I only fly fished from boat for seatrout in saltwater before, never for brown trout in fresh water.

Pretty soon I noticed the challenge in throwing with heavy flies. The line didn’t get the same loops as with lighter flies. Every other cast was OK, but I found it kind of nice having a new challenge in fly fishing. To learn to cast with heavy flies.

We started to drift fishing at the end of our fishing trip. Mainly because our anchor got stuck at the bottom… But it was a good move. Suddenly, Oskar stod with a bent rod. His voice got lighter and small screams of happiness came out of his mouth. It was then I understod the fish was big.

After som backing line exposure we could see a fat tail fin smashing the surface. There where no longer any doubt, it was a big trout. I got the honor to tail the trout and took some photos of the fish and fisherman before it swam back in to the deep. It was about the I got convinced that it is fun to fish with big ass streamers… No words needed. 11,2 pound brown trout and a new personal record for Oskar.

Fisken i strömmen

(English text after Swedish)
Jag har stått här flera gånger under veckan som varit. Här, i älven där det bildats ett litet sandrev vid sidan av den gamla trädstammen. Runt om mig vajar vattenvegetation i olika gröna nyanser över sand- och stenbotten. Vattnet är perfekt, kristallklart som vanligt. Det är svårt att inte bli för djup i tankarna. Detta är en av de få platser i världen där jag faktiskt känner mig lugn, helt lugn. Det enda jag tänker på är hur den ska hugga… Öringen som står där ute i strömmen och som flera gånger under veckan visat sig när den ätit från ytan. Idag var sista dagen på denna fiskevecka. Sista chansen att få fisken att hugga.

laagen2

Fiskeplatsen är Lågen i Norge. En för mig ganska välbesökt plats som jag beskrivit i flera tidigare blogginlägg. Under veckan som gått har några av våra norska vänner haft ett magiskt fiske med flera större öringar som valt att öppna munnen för torrt fiskade flugor av olika varianter. Öringarna hade alla haft olika menyer och det hade krävts ett gediget flugletande för att få på rätt fluga på tafsen. Största fisken vägde 1,5 kilo, en hanfisk med grovt krokigt gap. Samma dag som den landades av norrmännen stod jag någon kilometer nedströms och undrade var fisken tagit vägen. Lågen kan vara svår att förstå sig på ibland när platser som tidigare varit bra plötsligt ligger öde, och vice versa. Men det bidrar ju bara till spänningen med att fiska här.
Platsen med det lilla sandrevet vid trädstammen hittade jag till någon månad tidigare när jag sprang på Øystein Enghaug Solstad, en av guiderna i Lågen Flyfishing. Då rörde vinden upp vågor på vattnet så det var svårt att se bottenstrukturen. Jag blev mycket positivt överraskad när jag nu kunde beskåda botten med all dess vegetation under en slät, stilla vattenyta. Gott om gömställen för fisken och hyfsat lätt att komma åt ståndplatserna… Även om den största fisken naturligtvis vakar ett par meter utanför min kastförmåga.
lagen1
Några mindre öringar på 3–4 hekto hade krokats, men inget större. Och egentligen är det vare sig storlek eller mängd som lockar mig mest när det gäller fisket här i Lågen. Viktigare är hur fisket sker. Att smyga nära och fiska på en vakande, svårmutad öring ger en skön kick. Vissa behöver höjder på flera tusen meter, andra behöver susa fram i flera hundra kilometer i timmen för att få kickar… Rätt skönt att det räcker med en fisk i en å för en del då.
Fisken som stod där ute i strömmen kunde kanske vara upp emot kilot. Men ingen av mina tidigare flugpresentationer hade gett resultat. Puppor, duns, kläckare, spent spinners och en salig blandning av landinsekter hade knytits fast på tafsen men alla ratats av öringen. Nu hade jag bara några timmars fiske kvar innan det var dags att sätta sig i bilen och åka hem igen. Jag vadade lite djupare, på gränsen till dumdristigt djupt… Men höll mig på rätt sida marginalen och fann mig själv ståendes på ett bra avstånd för att nå ut till den vakande fisken. Denna gång testades en större dagslända med hopp om att reta till hugg. Kastet blev bra, driften likaså. Med ett plask gick fisken upp mot flugan och jag sträckte upp linan för kung och fosterland.
Det svarade i linan och jag hade krokat den sista fisken för i år. Efter en stunds kämpande samt trixande för att få den att trassla sig ur sjögräset hade jag en öring på dryga halvkilot i håven. Mindre än jag först trott. Men den levererade precis rätt känsla med en lagom dos spänning, frustration och segerrus för att göra mig 110% nöjd med veckans vistelse i Lågen. Och även om storlek och mängd inte spelar så stor roll i sammanhanget, så gör det ju inte ont att veta det går bjässar på över 3 kilo i ån.
En av Lågens öringar i håven.
En av Lågens öringar i håven.

English version

The fish in the current

I’ve been standing here several times during the past week. Here, in the river where a small sand reef been built up beside the old sunken tree. Clear green Aquatic vegetation is dancing over sand and stone. The water is perfect, crystal clear as usual. I find it hard not to become too deep in my thoughts. This is one of the few places in the world where I feel calm and completley relaxed. My mind is focused into just one thing, how to get the trout in the current, that I’ve been watching for almost a week, to bite. Today is the last day of this fishing trip, last chance to hook the trout.

The place is river Lågen in Norway. A familiar place for me which I wrote more about in earlier blog articles. During the week that has past some of our fellow Norweigian fishermen had a magic fishing with a bunch of good sized trouts biting on dry flies. The menu was varied and there had been a lot of fly testing for each fish. Largest fish was a 3,5 pound trout. The same day as they had this great fishing, I stood half a mile downstream, wondering where the fish was. River Lågen can be a tricky where good places suddenly become hard to fish and bad places become good. But that only contributes to the trill of fishing here.

This place, with the sand reef, I found a month earlier when I met Øystein Enghaug Solstad. He is a Flyfishing guide in river Lågen and showed me the spot. Then, a month back, the wind stirred up the surface so that I couldn’t see the beautiful bottom structure. I got very excited now when I could see all the good places for a trout to hide underneath the flat calm water. Plenty of rocks and vegetation and a lot of feeding points for trout in casting distance… Even if the biggest one always seems to stand a couple of feets away from my casting ability.

I had been landing some smaller trouts at about one pound, but nothing bigger. And big fish is primary not what attracts me with fishing in Lågen. Most important, for me, is how it’s fished. To sneak up close to a feeding trout and present the right fly is what I need to get a kick out of my fishing trip. Some need crazy heights, others high speed… Kinda good to get a kick just by fishing trout in a river then.

The fish in the current might be about 2 pounds. But no of my fly presentations made the trout rise. I tried pupas, duns, emergers, spent spinners and a hole bunch of other patterns such as ants, bugs… With only a few hours left of fishing before we should head home I waded out a little bit further on the edge of what’s safe. I kept my boots on the right side of that edge and found myself standing in perfect casting distance from the rising trout. This time I tried a large mayfly, hoping that it would tease the fish to rise. The cast was good, the drift as well. The trout rised to the fly and SPLASH, I stretched the line.

I felt the fish was hooked in the other end of my line. The last Norweigian trout for this year. After a while I landed a one pounder in my net. Much smaller than I first thought. But it delivered the right feeling with a perfect dose of thrill, frustration and victory feeling to make me 110% satisfied with this years trip to Lågen. And even if size, or amount of fish not always is the key factors for good fishing. It dosen’t hurt knowing there are beasts at up to 7 pound and more swiming in the river.

Streamersjukan

granfandango

Jag har under senaste halvåret kunnat observera hur min vän Oskar förändrats. Han som tidigare finlirade vid åkanten med pytteminimala flugor, våta och torra, är som förbytt. Vid den senaste fisketuren tillsammans smög jag mig närmre Oskar och hukade bakom buskarna… Dels för att han inte skulle se att jag observerade honom, men kanske mest för att inte få något hårt i huvudet. Ja, för det som Oskar knyter på tafsen nu för tiden är allt annat än litet. Där stod mannen och närmast yxade ner den tunga flugan i vattnet… Eller i träden bredvid ån. Det var tydligt att hans val av utrustning passat bättre i ett lite större vattendrag. Men maniskt fortsatte han att hugga ner träd efter träd med sin galet stora bamsefluga.

Detta är alltså samma Oskar som lärt tusentals, eller i alla fall ett tiotal andra att flugfiska genom sitt yrke som försäljare av fiskeutrustning. En man som behärskat de flesta kasttekniker och som för mig varit synonym med precisionsfiske. Nu pratade han helt plötsligt ett språk som jag hade svårt att tro denne välartade gosse ens kände till. Orden flög genom luften när han lyriskt predikade streamerfiskets uppsidor. Bank Robber, Barley legal, Gran Fandango. Om jag förstått hälften av vad han pratat om…

Nä. Dags att planera flugasken inför fisket runt omkring Jotunheimen om en månad… Lite dagsländor, lite nattsländor… och vad f-n, jag tar ett tjog med feta bad ass streamers också för säkerhets skull.

(Kolla gärna Oskars blogg så ser du själv hur illa det är: http://timefliesbyoskar.wordpress.com)

P.S. Jag är glad för Oskars skull. Det är inte alla som vågar komma ut som streamerfiskare! Förstår att attityden måste vara lite hård för att stå emot alla tweedklädda fiskesnobbars illa grinande…  😉

 

Norska öringar och harrar

Åtta år. Så många år har jag åkt till samma ställe i Norge för att flugfiska efter öring och harr. Vi är ett gäng, de flesta alldeles utmärkt nöjda med att se samma stenar år efter år. Och det unnar jag dem. Själv är jag lite mer av den rastlösa typen. Jag har svårt att tro att stället jag just tog en kilosöring på är det bästa. Det finns säkert ett ännu bättre ställe bakom nästa krök, där det står en öring på två kilo. Inte för att storleken spelar så stor roll för mig längre… Jo, det är sant. Jag njuter av upplevelsen.

En alldeles fantastisk upplevelse detta året var när vi tog bilen uppåt i dalgången och fann oss utvadade i ett blåskimmrande, kristallklart öringvatten omgivet av fjäll. Men det tänker jag återkomma till när jag har lite mer tid att skriva. Just nu har det gått en del tid åt att klippa ihop en film från årets Norgeresa. Denna är från de ”vanliga” gamla åarna vi brukar fiska i, men håll till godo!

Storlek vs Storslaget

salmotrutta

Jag har förlikat mig med tanken på att jag inte kommer att fånga någon storöring veckan efter midsommar. I alla fall inte så länge som resan fortsätter att gå till Vemdalen. Och inte så länge jag väljer något av de naturliga vattendrag som rinner genom landskapet. Men det gör ingenting. För även om de största öringarna som krokades i år knappt nått 30 centimeterssträcket på en linjal är upplevelsen desto mer storslagen. Det finns hela tiden nya platser att upptäcka, och nya vatten att utforska. Och nu när jag kunnat släppa storöringshetsen bakom mig så blir även en 30 centimetare till en värdig motståndare. Perfekt för ett klass 3 spö.

Ett guldkorn som jag bär med mig i minnesportföljen från denna resa är när vi åkte på expedition längs med vår käre gamla å Norr Veman. För precis som att öringen inte alltid behöver nå över kilot, så behöver en expedition inte vara så mycket mer än att nå ett mål några kilometer bort. Vägen dit kan vara väl så utmanande. Kvällen innan hade vi spanat in ett tillflöde till Norr Veman som såg intressant ut från en satellits perspektiv. Vi utgick från att så även var fallet från vårt. Efter några kilometers bilkörning på en grusväg av hyfsad storlek hamnade vi på en grusväg av mindre storlek, och efter ett par kilometer på den körde vi på något som kan liknas vid en bred stig. Den blåa lilla pricken på Google Maps indikerade att vi var som närmast vårt mål för dagen, men för att nå dit fick vi fortsätta till fots.

Efter en kort vandring genom snårskog och myrmark var vi framme vid den lilla ån. Marken runt ån var inte alls så stenig, som längre ner i ån där det nästan bara är forsande partier. Här uppe rann ån delvis genom myrmarken och fina djuphålor hade bildats. En av dessa djuphålor fångade mitt intresse lite extra. Det var där strömmen skapade ett bakvatten. På tafsen satt en liten förtyngd dagsländenymf som fick följa vattnet runt, runt, runt i bakvattnet. Fast egentligen kanske det bara var runt, runt… För en liten, knappt tjugo centimeter stor öring, var den första som steg på. I strömmen gjorde den sig stark, men inte tillräckligt. Jag hade snart både krokat av och återbördat den lille gynnaren till sitt hem igen. Efter den följde fler, ingen större än knappa 30 centimeter. Men alla bar på en storhet i sig. Det är så här avskalat och kravlöst som jag vill ha min fiskeupplevelse.

norrvemannorr_edit_bloggBakvattnet i det lilla tillflödet

Ett annat… det andra av mina tre guldkorn, var även detta av expeditionskaraktär. Vi har varje år en dröm om att hitta det där perfekta vattnet att fiska i. Jag tror nu att vi har insett att det inte är storleken på fisk som är avgörande, utan den känsla vi bär med oss hem från vattnet. Årets ”nya” vatten ligger en halvtimmas bilkörning från Vemdalen. Det är en å som för dagen var fylld till bredden med regnvatten, men ändå inte så stor så att jag vill kalla den för älv. Efter lite letande hittade vi en perfekt plats med en stenbank som blev till basläger för dagen. Ån var på de flesta ställen strid i strömmen, men just på detta ställe bildades några lugna områden. Här kunde vi avnjuta ett härligt väder, middag vid strandkanten och några landade lagom fina öringar. Att kalla en öring för ”fin”, har jag hört är synonymt med liten fisk. Och ja, så var det nog. För öringen var inte särskilt stor… Det var återigen känslan som infann sig som gjorde platsen till ett guldkorn.

newriver_edit_bloggOrmbunken växte tät på andra sidan vi den nyfunna ån, vårt andra guldkorn.

Det tredje guldkornet i vaskpannan heter Säterdammarna. Det är två mindre sjöar på berget norr om Vemdalen. I dessa finns ett vilt bestånd av öring som är speciellt vakvilligt kvällstid. Vi har tidigare år besökt dammarna och kunnat notera att det för var år som gått blivit fler som upptäckt området. I år kunde vi lägga till två noteringar. Den första att det var mycket färre vak. Den andra noteringen var att det börjat växa någon form av flytväxt i sjön som bildade små öar. Min rädsla efter dessa noteringar är att det är färre vak för att det hårda fisketrycket påverkat beståndet samt att flytväxten är ett resultat av otvättad fiskeutrustning. Alltså att det skulle handla om någon ditförd växtart. Se gärna http://goo.gl/yj55u. Hur kan detta vara ett guldkorn då trots dessa farhågor? Jo, jag fick två vackert, mörka skogstjärnsöringar att falla för lockelsen, en svart liten dagslända. Återigen, inga stora fiskar, kanske ett par, tre hekto. Men en skön känsla att till synen av en vacker solnedgång drilla fisk på klass 3 spöt för att sedan se fisken kvickt simma tillbaka ut i det mörka vattnet.

midsummerfishing_edit_blogg

Så även om Vemdalsveckan 2013 inte bjöd på några stora öringar så bjöd den på storlagen natur och en liten, men välbehövlig stunds avkoppling från vardagens slit och bestyr. Bidragande till att dessa dagar blev så bra var naturligtvis sällskapet. Klas ”Tight Loops” och hans far Toggan ”Royal Coachman” som stod för stuga och trevliga pratstunder om allt från nya åar till hur man i ett motorstarkt stridsflygplan av typen Draken gör för att undvika ljudvallen efter start. Tack för detta.

 

Sydsvensk öring

skogsa
S
kogsån rinner stundvis genom tät skog. Något som ger en vacker inramning, speciellt på natten.

Sköna maj är äntligen här och vädergudarna visar sig allt oftare från sin generösa sida. I helgen som gick guidade jag några vänner vid en sydsvensk öringå. Den massiva kläckningen av gul forsslända som vi hoppats på uteblev, men vi hade ändå ett skapligt fiske på öring i storleksklassen 5 hekto till 1 kilo. Tråkigt nog fick vi dessutom en del regnbåge som smitit från en närliggande odling. Regnbågsfiske i all ära, men absolut inte på bekostnad av en inhemsk öringstam. Det är lustigt… Bara för att vi sportfiskare ska kunna roa oss en kort stund med att fiska i put-and-take vatten så är vi beredda att riskera det som naturen själv har skapat under tusentals år. Jag kommer säkerligen få anledning att återkomma till dessa tankar. Tills dess så lägger jag upp en kort video från helgens fiske.