Fisken i strömmen

(English text after Swedish)
Jag har stått här flera gånger under veckan som varit. Här, i älven där det bildats ett litet sandrev vid sidan av den gamla trädstammen. Runt om mig vajar vattenvegetation i olika gröna nyanser över sand- och stenbotten. Vattnet är perfekt, kristallklart som vanligt. Det är svårt att inte bli för djup i tankarna. Detta är en av de få platser i världen där jag faktiskt känner mig lugn, helt lugn. Det enda jag tänker på är hur den ska hugga… Öringen som står där ute i strömmen och som flera gånger under veckan visat sig när den ätit från ytan. Idag var sista dagen på denna fiskevecka. Sista chansen att få fisken att hugga.

laagen2

Fiskeplatsen är Lågen i Norge. En för mig ganska välbesökt plats som jag beskrivit i flera tidigare blogginlägg. Under veckan som gått har några av våra norska vänner haft ett magiskt fiske med flera större öringar som valt att öppna munnen för torrt fiskade flugor av olika varianter. Öringarna hade alla haft olika menyer och det hade krävts ett gediget flugletande för att få på rätt fluga på tafsen. Största fisken vägde 1,5 kilo, en hanfisk med grovt krokigt gap. Samma dag som den landades av norrmännen stod jag någon kilometer nedströms och undrade var fisken tagit vägen. Lågen kan vara svår att förstå sig på ibland när platser som tidigare varit bra plötsligt ligger öde, och vice versa. Men det bidrar ju bara till spänningen med att fiska här.
Platsen med det lilla sandrevet vid trädstammen hittade jag till någon månad tidigare när jag sprang på Øystein Enghaug Solstad, en av guiderna i Lågen Flyfishing. Då rörde vinden upp vågor på vattnet så det var svårt att se bottenstrukturen. Jag blev mycket positivt överraskad när jag nu kunde beskåda botten med all dess vegetation under en slät, stilla vattenyta. Gott om gömställen för fisken och hyfsat lätt att komma åt ståndplatserna… Även om den största fisken naturligtvis vakar ett par meter utanför min kastförmåga.
lagen1
Några mindre öringar på 3–4 hekto hade krokats, men inget större. Och egentligen är det vare sig storlek eller mängd som lockar mig mest när det gäller fisket här i Lågen. Viktigare är hur fisket sker. Att smyga nära och fiska på en vakande, svårmutad öring ger en skön kick. Vissa behöver höjder på flera tusen meter, andra behöver susa fram i flera hundra kilometer i timmen för att få kickar… Rätt skönt att det räcker med en fisk i en å för en del då.
Fisken som stod där ute i strömmen kunde kanske vara upp emot kilot. Men ingen av mina tidigare flugpresentationer hade gett resultat. Puppor, duns, kläckare, spent spinners och en salig blandning av landinsekter hade knytits fast på tafsen men alla ratats av öringen. Nu hade jag bara några timmars fiske kvar innan det var dags att sätta sig i bilen och åka hem igen. Jag vadade lite djupare, på gränsen till dumdristigt djupt… Men höll mig på rätt sida marginalen och fann mig själv ståendes på ett bra avstånd för att nå ut till den vakande fisken. Denna gång testades en större dagslända med hopp om att reta till hugg. Kastet blev bra, driften likaså. Med ett plask gick fisken upp mot flugan och jag sträckte upp linan för kung och fosterland.
Det svarade i linan och jag hade krokat den sista fisken för i år. Efter en stunds kämpande samt trixande för att få den att trassla sig ur sjögräset hade jag en öring på dryga halvkilot i håven. Mindre än jag först trott. Men den levererade precis rätt känsla med en lagom dos spänning, frustration och segerrus för att göra mig 110% nöjd med veckans vistelse i Lågen. Och även om storlek och mängd inte spelar så stor roll i sammanhanget, så gör det ju inte ont att veta det går bjässar på över 3 kilo i ån.
En av Lågens öringar i håven.
En av Lågens öringar i håven.

English version

The fish in the current

I’ve been standing here several times during the past week. Here, in the river where a small sand reef been built up beside the old sunken tree. Clear green Aquatic vegetation is dancing over sand and stone. The water is perfect, crystal clear as usual. I find it hard not to become too deep in my thoughts. This is one of the few places in the world where I feel calm and completley relaxed. My mind is focused into just one thing, how to get the trout in the current, that I’ve been watching for almost a week, to bite. Today is the last day of this fishing trip, last chance to hook the trout.

The place is river Lågen in Norway. A familiar place for me which I wrote more about in earlier blog articles. During the week that has past some of our fellow Norweigian fishermen had a magic fishing with a bunch of good sized trouts biting on dry flies. The menu was varied and there had been a lot of fly testing for each fish. Largest fish was a 3,5 pound trout. The same day as they had this great fishing, I stood half a mile downstream, wondering where the fish was. River Lågen can be a tricky where good places suddenly become hard to fish and bad places become good. But that only contributes to the trill of fishing here.

This place, with the sand reef, I found a month earlier when I met Øystein Enghaug Solstad. He is a Flyfishing guide in river Lågen and showed me the spot. Then, a month back, the wind stirred up the surface so that I couldn’t see the beautiful bottom structure. I got very excited now when I could see all the good places for a trout to hide underneath the flat calm water. Plenty of rocks and vegetation and a lot of feeding points for trout in casting distance… Even if the biggest one always seems to stand a couple of feets away from my casting ability.

I had been landing some smaller trouts at about one pound, but nothing bigger. And big fish is primary not what attracts me with fishing in Lågen. Most important, for me, is how it’s fished. To sneak up close to a feeding trout and present the right fly is what I need to get a kick out of my fishing trip. Some need crazy heights, others high speed… Kinda good to get a kick just by fishing trout in a river then.

The fish in the current might be about 2 pounds. But no of my fly presentations made the trout rise. I tried pupas, duns, emergers, spent spinners and a hole bunch of other patterns such as ants, bugs… With only a few hours left of fishing before we should head home I waded out a little bit further on the edge of what’s safe. I kept my boots on the right side of that edge and found myself standing in perfect casting distance from the rising trout. This time I tried a large mayfly, hoping that it would tease the fish to rise. The cast was good, the drift as well. The trout rised to the fly and SPLASH, I stretched the line.

I felt the fish was hooked in the other end of my line. The last Norweigian trout for this year. After a while I landed a one pounder in my net. Much smaller than I first thought. But it delivered the right feeling with a perfect dose of thrill, frustration and victory feeling to make me 110% satisfied with this years trip to Lågen. And even if size, or amount of fish not always is the key factors for good fishing. It dosen’t hurt knowing there are beasts at up to 7 pound and more swiming in the river.

Annonser

Norska öringar och harrar

Åtta år. Så många år har jag åkt till samma ställe i Norge för att flugfiska efter öring och harr. Vi är ett gäng, de flesta alldeles utmärkt nöjda med att se samma stenar år efter år. Och det unnar jag dem. Själv är jag lite mer av den rastlösa typen. Jag har svårt att tro att stället jag just tog en kilosöring på är det bästa. Det finns säkert ett ännu bättre ställe bakom nästa krök, där det står en öring på två kilo. Inte för att storleken spelar så stor roll för mig längre… Jo, det är sant. Jag njuter av upplevelsen.

En alldeles fantastisk upplevelse detta året var när vi tog bilen uppåt i dalgången och fann oss utvadade i ett blåskimmrande, kristallklart öringvatten omgivet av fjäll. Men det tänker jag återkomma till när jag har lite mer tid att skriva. Just nu har det gått en del tid åt att klippa ihop en film från årets Norgeresa. Denna är från de ”vanliga” gamla åarna vi brukar fiska i, men håll till godo!

Bilbo, mirakel & en envis man

Vecka 32 var på väg att ta slut. Hela veckan hade jag hoppats in i det sista på att en kilosfisk skulle suga i sig min fluga, men det suget hade uteblivit. Öringen visade sig vara mycket svårlurad just denna vecka. Orsaken var ett flygfä med det latinska namnet bibionidae (Familjen Hårmygg). En svart mygga med lite rött ovanpå benen. Fisken struntade för det mesta i vackert presenterade dagsländor, trots bra kläckning. Nu var det den lilla, eller ganska stora faktiskt, myggan som Öringen valde att kalasa på. Vår norska fiskebroder som mer eller mindre har ån som hemmavatten hade aldrig sett den lilla svarta myggan förr, bara hört talas om en insekt som lokalt kallades för Bilbo som kunde få Öringen att bli superselektiv. Men aldrig i detta vatten, och aldrig under så lång tid som en vecka… Hela veckan gick mer eller mindre ut på att försöka hitta en passande imitation i flugasken. En resekamrat fick till det redan tidigt på veckan med en svart myra som säkert för fisken såg ut som en Bilbo för ett litet ögonblick, just det som behövdes för att den skulle ta flugan. Den fisken vägde 950 gram och saknade alltså 50 gram för att nå den magiska kilosgränsen. I min flugask fick främst en harkrank med bortklippta ben fungera som imitation, lagom fet och lång, ungefär så som Bilbon såg ut men utan det röda på benen. Den fungerade sådär… Fick några mindre öringar mellan 200 gram och uppemot ett halvkilo. Men medan min imitation mest lockade små fiskar så fick originalet stora fiskar ytan att skälva då de med full kraft dränkte insekten i sina käftar. Veckan gick och slutet var nära, närmare bestämt några timmar bort. Tröttheten började ta överhand efter sista middagen med fiskesällskapet och tanken var att det nog var skönast att skippa sista fisket och vila istället. Men som så många gånger förr tog abstinensen vid innan huvudet landade på kudden och jag tog bilen till ett ställe i ån där jag sett gott om kilosfisk.


Ån en vacker dag i augusti

Jag vadade ut i det kristallklara vattnet. Ytan låg blank och endast strömmen störde ytan på vissa ställen så att små krusningar uppstod. Ja, ytan låg blank… Inte ett vak. Men kvällen var magisk på något vis. Solen strilade mellan molnen och temperaturen hade kommit ner till behagliga 18 grader. Jag hittade min plats i mitten av ån. På den ena sidan var botten leopardmönstrad av sjögräs, sten och sjunkna trädstammar och på den andra sidan grundade det upp och botten där bestod mest av slät sand. Mitt intresse föll på den sidan där gömställena fanns för fisken. Ett vak… och ett tjugotal kast på det vaket så ställde jag mig för att beundra landskapet och började så smått inse det faktum att största fisken i år blev en halvkilosfisk. Då sker ett mirakel! Ett tiotal meter vid sidan om mig på den kanten utan något skydd för fisken syns ett litet sörplande i ytan… Inget plaskvak som för Bilbon, mer som ett försiktigt sländvak från stor fisk. Och där stod den, min sista chans. En vakande fisk inom en kastländs avstånd. Jag såg den och uppskattade storleken till runt 7–800 gram. Kunde bli en bra sista fisk även om kilosgränsen kändes avlägsen. En snabb titt på ytan avslöjade små sländor som kläckte. För första gången på hela veckan trodde jag mig ha en chans att få fisk på något annat än en halvdan Bilboimitation. Jag knöt fast en Blue Dun storlek 16 och rörde armen i en försiktig rörelse som resulterade i en mjukt fallande fluga tre meter framför fisken. Djupet där fisken stod var inte mer än halvannan meter så jag antog att synfältet uppåt var kraftigt begränsat. Flugan flöt i sakta mak förbi Öringen som inte visade något intresse. Ytterligare en presentation och fisken tittade i alla fall på flugan genom att simma under den, men hugget uteblev. Efter flera prov med olika storlekar på dagsländor började hoppet att sina. Jag funderade på att gå närmre för att i alla fall få en bättre titt på fisken, även om det inte var i håven. Kanske var det ändå en kilosfisk som stod där. Det lilla djupet kanske gjorde att ljuset bröts på ett sätt som fick fisken att verka mindre… Nä, jag gjorde ett sista försök med en nymf. Fisken vakade trots allt mycket sparsamt, bara tre vak på den halvtimma som hade förlöpt. Valet föll på en imitation av brun forsslända med guldskalle. Det slog mig vid detta laget att min envishet kanske inte skulle belöna sig. Benen började domna i det kalla vattnet och kroppen reagerade inte ens längre med förhöjd puls när jag tittade på Öringen, det var som att jag visste att den inte skulle gå att fånga. Nymfen flöt förbi på en meters avstånd från fisken i första kastet. Ett litet intresse fanns visst, för Öringen simmade halvvägs men vände därefter tillbaka till sin plats. Ett andra försök, denna gången lite närmre. Nymfen flöt förbi och jag skulle ge upp… Då, ett andra mirakel. Fisken vänder tvärt ner mot nymfen och suger tag. Dunk i linan och därefter en snabb rusning på cirka 25 meter. Sådär lagom långt så att större delen av fluglinan var borta från rullen. Kampen hade äntligen vänts till min favör. Eller i alla fall till en klart mycket bättre chans. Jag satte press på kroken och fick tillbaka halva linan. Ytterligare en rusning, om än inte så lång. Mer press och jag började återigen få fisken inom synhåll. Det kändes definitivt som en kilosfisk. På nära håll såg jag nu fisken med den vackra gyllenbruna kroppen och de markanta svarta prickarna. Det var en kilosfisk… Under knappt tio minuter pågick matchen. Sista dagen, sista timmen och matchen vanns av mig.

Anm: Vid närmare eftersök efter den mystiska insekten kan jag konstatera att det lokala namnet Bilbo antingen är en missuppfattning eller en fri tolkning av det rätta namet som är Bibio.

Vill du läsa mer om insektsfamiljen bibionidae, eller Bilbo som vår lokala fiskebroder kallade den, klicka här>>